Två gånger har Sverige haft möjlighet att agera snabbt mot den hotande pandemin. Båda gångerna har man grovt missat chansen och felbedömt hoten. När våra grannländer och övriga Europa låg i startgroparna för att effektivt möta corona­smittan, höll Sverige en låg profil och tonade ner hoten.

Att tiotusentals svenskar befann sig i Alperna under ett svårt utbrott ledde inte till några åtgärder vid hemkosten. Resenärer från länder med stor smittspridning mötte inga kontroller, utan kunde gå rakt ut i det svenska samhället.

Också när smittspridning i Sverige var ett faktum var reaktionerna i stor utsträckning lugnande: ”Det är över om tre veckor”, spådde statsepidemiologen Anders Tegnell. Och hans företrädare Johan Giesecke, som anlitades som expert av Folkhälsomyndigheten (FHM), uppmanade folk att leva som vanligt. Hans gissning en bit in i pandemin var att den skulle vara över i slutet av maj.

Det fanns andra medicinskt tunga experter som förordade en annan linje: effektiva insatser för att bromsa och trycka ner smittspridningen. Dessas varningar klingade ohörda. Det har i efterhand bekräftats att den svenska strategin var att uppnå så kallad flockimmunitet, trots att detta förnekades och trots att utfallet var ovisst.

De ständigt upprepade råden från Världshälsoorganisationen (WHO) – testa, spåra, isolera – togs inte på allvar i Sverige.

Delvis kan detta förklaras med att Sveriges beredskap var bristfällig. Trots 500 anställda på FHM och 1 200 anställda på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) saknades konkreta planer för det som man visste någon gång skulle komma: en omfattande och dödlig epidemi. Under loppet av några månader ledde strategin till mångdubbelt fler döda i Sverige än i grannländerna.

De tusentals döda på äldreboendena, som till stor del inte kommit med i statistiken, uppmärksammas nu av ledande tyska nyhetstidningen Der Spiegel, som kallar corona­spridningen bland de äldre för ”den inbjudna döden”.

Trots det uppenbara misslyckandet slog svenska myndigheter, med god hjälp av tongivande medier, sig för bröstet i slutet av sommaren. Den svenska strategin var lyckad och överlägsen omvärldens. De höga dödstalen sågs som ofrånkomliga. Och när smittan åter tog fart i Europa under hösten tycktes man inte kunna förstå att den också skulle komma hit.

Vår strategi, var budskapet, hade varit så framgångsrik att vi nu skulle bli undantaget, där smittan inte fick fäste.

Så hamnade Sverige ännu en gång på efterkälken. Medan flertalet europeiska länder, däribland våra grannländer, vidtog snabba åtgärder för att bromsa en andra smittvåg, lutade sig Sverige tillbaka och slappnade av. Allmänheten tog allt för lätt på restriktionerna och medan andra länder hejdade indragning av restriktioner, blåste Sverige faran över och släppte mycket av restriktionerna.

Statsepidemiologen Tegnell förklarade att vi kanske skulle få se några mindre lokala utbrott, men ingen allmän smittspridning. Återigen en felbedömning och återigen värdefull tid som gick förlorad. Och plötsligt var vi åter mitt i en skenande smittspridning.  

Sverige är ett land som brukar ansluta sig till internationella regler och EU-rekommendationer. I denna allvarliga fråga valde man dock att gå sin egen väg, tvärtemot egna experter och andra länders bedömningar.

”Försök inte smita undan ansvaret”, sade socialminister Lena Hallengren till medborgarna vid måndagens presskonferens. Många av medborgarna tycker nog att det är regeringen som smitit från ansvaret.