Sveriges ekonomi börjar bli skakig. Börsen faller, inflationen har tagit fart med rekordhöga siffror och på torsdagen kom beskedet: Riksbanken höjer styrrräntan med 0,25 procentenheter. För medborgarna har levnadskostnaderna ökat, inte minst kostnader som beror på och kan påverkas av politiska beslut, såsom skenande el- och drivmedelskostnader.

De svenska reallönerna sjunker snabbt sedan slutet av förra året. Orsaken var till att börja med stigande drivmedelspriser och elkostnader, vilket ledde till en rekordhög inflation under årets första månader. Försummade åtgärder att hejda dessa kostnadsökningar har under våren lett till prisökningar också på andra områden.

El och drivmedel är stora kostnader inom tillverknings- och transportindustri, kostnader som i slutändan hamnar hos konsumenten. Även inom jordbruks- och livsmedelsnäringarna har kostnadsökningarna varit stora, och matpriserna är på väg upp. I ett osäkert säkerhetsläge riskerar landets självförsörjning att sjunka ytterligare genom en av kostnadsskäl minskad produktion.

Den snabbt ökande inflationen har alltså nu fått Riksbanken att dra i nödbromsen och signalera kommande räntehöjningar, från den mycket låga nivå som rått under så lång tid att vi vant oss vid att det är gratis att låna pengar, vilket lett till rekordhög belåning i hushållen.

Fackföreningsrörelsen är den kraft som bör gå i första ledet när det gäller att värna om konsumenternas köpkraft. Det är därför intressant att se hur LO har agerat när det gäller de av politiska beslut orsakade stora kostnadsökningarna för el och drivmedel. Passivitet är det som närmast kan beskriva organisationens reaktion inför många medlemmars situation.

Men så hör också LO till de organisationer som reservationslöst ställt sig bakom en snabb utfasning av nuvarande drivmedel, utan hänsyn till effekterna för medlemmar och näringsliv.

LO aviserar i en färsk analys att man inte avser att ställa krav på kompensation för medlemmarnas kostnadsökningar. Reallönesänkningar ska vara ett sätt att förändra medlemmarnas livsvillkor och därmed beteende, tycks LO resonera. LO:s nytillträdda chefsekonom Laura Hartman för i en DN-intervju ett resonemang om att agera så att medlemmarna fås att acceptera de ökade kostnaderna för drivmedel utan att det uppstår protester på samma sätt som skett i många andra länder.

När det gäller aviserade räntehöjningar agerar dock LO med hot – inte mot den politiska makten utan mot Riksbanken. Om inte planerade räntehöjningar stoppas kommer LO att svara med ökade lönekrav, vilket i sin tur driver upp inflationen. Det är nog inte en tillfällighet att höjd ränta i första hand drabbar storstädernas befolkning medan de politiskt påverkbara kostnaderna för el och drivmedel slår hårdast mot de många som bor på landsbygd och i mindre orter, liksom givetvis mot landets basnäringar.

LO väljer alltså att ta strid, inte för medlemmarnas köpkraft, inte mot rikets politiska makthavare, utan mot Riksbanken, som försöker bromsa en hotande inflation genom att stegvis gå mot en normalare räntenivå.

Det är valår och för LO är det socialdemokratiska regeringsinnehavet viktigare än medlemmarnas köpkraft. Medlemmarna ska hållas lugna, tvingas acceptera beslut som försämrar deras ekonomi. Även en sådan signal har ett pris – och det kan bli högt.