Folkliga protester på gator och torg är det vanligaste sättet för medborgarna att nå politisk förändring i världens totalitära länder. I Egypten avsattes den totalitäre president Mubarak efter demonstrationerna i Kairo 2011, och 2013 ledde ännu större protester till att islamisten Mursi tvingades bort från makten i samma land.
Men folkliga resningar har också skyddat demokratier från maktövertaganden inifrån eller utifrån. I Ukraina försvarade folkets röster på torget flera gånger landets frihet och demokrati i en förgången tid, där Ryssland främst genomförde sina påtryckningar via politiska medel.
År 2022 är inte bara krigets år, utan också demonstrationernas. Dessa dagar pågår uthålliga och breda folkliga protester i Iran mot ayatollornas förtryck. De två system som under det senaste seklet har lagt flest människor under diktaturens bojor är islam och kommunism.
Men kanske kan vi nu skönja ett flämtande hopp för två folkrika länder inom båda dessa system. Den senaste veckan har protestvågor rullat in även i Kommunistpartiets Kina. Folkets mod är imponerande, och väcker en svag men ändå reell förhoppning om förändring i världens mäktigaste diktatur.
Det allt annat överskuggande målet för landets ledare, Xi Jinping, har under senare tid varit att avvärja orosmoln för att säkerställa sitt omval för en tredje ämbetsperiod, och i praktiken på livstid. En sådan maktkoncentration hos en enda person har Kina inte sett sedan ordförande Maos dagar.
Många väntade sig nog att eventuella folkliga protester skulle tystna helt efter partikongressen i oktober, då Xi säkrade sin maktposition. Men utvecklingen har faktiskt blivit den motsatta, vilket tyder på att folket inte längre anser sig ha så mycket att förlora. Därför vågar de samlas till öppna protester som nu vänder sig mot själva Kommunistpartiet.
Den utlösande faktorn till protesterna är att det kinesiska folket till slut tröttnat på de omotiverade och absurt hårda coronarestriktionerna, som hållit många miljoner människor inlåsta och lett till långt allvarligare effekter än själva pandemin. När nu smittotalen, och därmed även restriktionerna, än en gång ökar i Kina – samtidigt som kineserna ser på tv hur tusentals åskådare på fotbolls-VM samlas utan avstånd och utan munskydd – tycks tålamodet hos befolkningen till slut vara över.
Protestropen från Kinas gator handlar inte längre bara enbart om de orimliga restriktionerna. Nu hör man till och med talkörer skandera de tidigare nästan otänkbara orden: ”Avgå, Xi Jinping!”
Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheter som regelmässigt förtrycks i såväl muslimska som kommunistiska regimer. Ledare som saknar folkets stöd vet att om befolkningen ges tillstånd att offentligt förkunna en annan överjordisk konung är det samtidigt ett vittnesmål om att den jordiska regimen inte förmår skapa det utlovade himmelriket på jorden – oavsett om det är Koranen eller Maos lilla röda som utgör handboken.
Därför är den underjordiska väckelserörelsen i både Iran och Kina en osynlig motor för det motstånd som i längden alltid måste uppstå mot en orättmätig regim.
Det är svårt att på förhand gissa exakt vilken fråga som en dag förmår en underkuvad befolkning att övervinna fruktan för repressalier och dra ut till protest mot förtrycket. I det här fallet borde det ändå ha varit uppenbart även för Kommunistpartiet att den orimliga nolltoleranspolitiken mot corona till slut kan kosta mer än den smakar.
Kanske blir det just denna princip som till slut slår tillbaka mot regimen själv.