Ingen är som du, Herre. Du är stor, och stort och mäktigt är ditt namn.
Jeremia 10:6

Världen idag

Nu ropar samhället på klassiska livsfrågor

Ledare · Publicerad 00:01, 22 jul 2016

Vad är meningen med alltsamman? Frågan kom både oförmodad och nästan som lite av en spark i magen i SR:s P1 Morgon i måndags morse. Det handlade om snart 90-åriga Marianne i Malmö, som mest såg hopplöshet och meningslöshet i kommande dagar. Hon saknade möjlighet att i hemtjänstens pressade tidsscheman och med många cirkulerande assistenter få en chans att tala om livsfrågorna. Inslaget kom närmast som en mental kalldusch i en tid där de evigt stora frågorna, de om livet och döden och kärleken, närmast ställts i skamvrån, eller i varje fall inte får samtalas om med kommunens eller landstingens yrkesprofessionella personal. Inslaget visade också på en brutal klyfta mellan människors inre tankar och behov och kompetensen och medvetenheten hos den personal som ska möta människors oro och livsångest. Särskilt gäller det äldre människor, som Marianne i Malmö.

Uppgifterna kom från en forskningsrapport av professorn i vårdvetenskap, Inger K Holmström, som också leder en internationell studie i ämnet. Oron fångas inte upp, säger hon, man skojar bort den, och den orolige vårdtagaren får ofta rådet att tänka på något roligt i stället. Rapporten talar om ung och oerfaren personal, tidsbrist och utebliven kommunikation. 

Givetvis har verkligheten bakom rapporten ett samband med den utveckling vi ser på många områden i det offentliga samhället. Värderingsskräcken är påtaglig, liksom rädslan att tala om livsfrågorna på allvar. Religionsfobin är tydlig, särskilt när det gäller kristen tro och tradition. I ett samhälle utan värderingar kommer de här problemen bara att växa och sprida sig över generationerna.

Mycket tyder på att frånvaron av meningsfulla samtal kring livsfrågor, värderingar och etik även håller på att bli ett stort problem bland stora grupper unga. Ungdomspsykiatrins platser är överfulla. Allt oftare rapporteras om självmord, skurna handleder och depression särskilt bland tonårsflickor och unga kvinnor. Hjälpresurserna är redan utnyttjade till bristningsgränsen.

Varför tystnade livsfrågorna och ökade livsångesten i omvänd takt med sekularisering och normkritik? Ändå bränner just de frågorna allt starkare hos många. Blev det inte mer? Varför blev det som det blev? Och vad händer nu? Vad har jag att leva för? Hopplöshetens frågor har kommit tillbaka, när rationalism och sekularisering inte kunde leverera svaren. I stället förefaller frågorna starkare och mer adekvata 2016 än på mycket länge. De förefaller också sakna fler svar just i vår tid. De som lyfter frågorna stämplas oftast in i högerburen och tystas.

Men den här debatten handlar inte om höger/vänsterskalan. Den gäller oss alla, var vi än befinner oss på den skalan. Normkritik och feministisk utopiradikalitet har skapat förvirring och otrygghet. Men allvarligast är, att den nya normkritiken skapat en uppenbar identitetskris särskilt hos unga kvinnor och män. 

Om unga liberala galenpannor hävdar (vilket har skett på universitetsnivå) att ”jag är en katt om jag tror att jag är en katt”, är det en lika stor fara för demokrati och mänsklig utveckling som grov politisk hybris, eller grov nynazistisk övermänniskoideologi. Att avskaffa könsidentiteten är en lika destruktiv tanke.

Vi måste ta de här nya hoten på allvar. Kristna har ett särskilt ansvar att värna skapelseordning och att försöka förklara livets yttersta meningsfullhet från den första dagen till den sista. Forskningsrapporten från vårdprofessorn blir en väckarklocka. Låt gudstron bli en naturlig del i det stora samtalet om, och ropet på livsfrågorna.

Hopplöshetens frågor har kommit tillbaka, när rationalism och sekularisering inte kunde leverera svaren.

Prisade evangelister hyser hopp för Sverige

Prisceremoni. För elfte gången har Evangelistfonden delat ut stipendier till Årets evangelister. – Ingen kan ensam förändra hela världen. Men om vi alla vinner en...

Trettio år i fängelse för ett förlorat barn

Ledare Lagstiftning Trettio år är en lång tid för den som sitter i fängelse. I Sverige är det ett straff som så gott som aldrig utdöms. Snitt-tiden i fängelse för så...