Så har då tiden kommit för Centern att till slut behöva välja. Ansvaret för nuvarande regeringskris måste i huvudsak läggas på Annie Lööf och Centern, som sedan valet 2018 har försökt agera utifrån en politisk utopi. Men i längden kommer verkligheten i kapp, och den måste nu hanteras.
Socialdemokraterna har traditionellt kunnat driva igenom sin politik genom att Vänsterpartiet, de tidigare Kommunisterna, har suttit snällt i båten och inte krävt särskilt mycket tillbaka. När Nooshi Dadgostar (V) nu realiserat hotet att avsätta Stefan Löfven har saken kortsiktigt kommit i ett annat läge.
V deklarerade dock omedelbart att de snarast önskar ta tillbaka Löfven – under den rimliga förutsättningen att han slutar låtsas som om Vänstern inte finns.
Ett extraval vore i nuläget dåligt för de flesta partier, och även för Sverige. Sådana ska enbart tillgripas när majoritetsförhållandena gör det omöjligt att styra landet. Senaste gången, 1958, utlyste Tage Erlander nyval när regeringen förlorade den tidens allra viktigaste stridsfråga – pensionsfrågan. Dagens låsning är av helt annan natur, och den löses inte av ett extraval.
Väljarnas utslag 2018 var mycket tydligt. En stor majoritet sade nej till den vänsterstödda S/MP-regeringen, med ett utfall på 205 riksdagsmandat mot 144. Saken hade varit klar, om inte motviljan mot Sverigedemokraterna förmått Centern och Liberalerna att sluta upp bakom vänstersidan.
Liberalerna har stegvis flyttat sig tillbaka till det borgerliga lägret, men Centern står i skrivande stund ännu kvar i en i längden ohållbar politisk limbo.
Att ideligen upprepa målbilden om ”den breda politiska mitten”, gärna med både S och M med i båten och gärna med Centern vid rodret, vittnar om en svag verklighetskoppling. Svensk politik har traditionellt bestått av två tydliga block: vänster och höger. Sverigedemokraternas inträde på arenan komplicerade läget, men i dag har de två blocken åter formerat sig, och Centern måste därför avgöra var de faktiskt vill höra hemma.
Partiet antog den 28 maj ett visionsdokument där de identifierade sig som ett borgerligt parti, som ”bestämt [tar] avstånd från socialism, förmyndarmentalitet och vänsterpolitik”. Det borde rimligen innebära att de följde Liberalerna och övergav Löfven. Men i praktiken har Centern markerat ännu starkare mot SD, samtidigt som de har velat ignorera Vänstern.
Nu är den möjligheten stängd. Annie Lööf behöver lämna strategin att vilja äta kakan och ändå ha den kvar. Om hon ratar högerkakan måste hon äta hela vänsterkakan. För landets skull är det hon som nu måste bekänna färg.