Sverige får förödande kritik från EU-kommissionen när det gäller den yttre gränskontrollen. I en 32 sidor lång rapport ”totalsågas”, enligt Sveriges Radio, ”hela Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts”.
Naiviteten från svensk sida är just gränslös. Chefen för gränspolisen, Patrik Engström, säger att ”Sverige ända sedan år 2000 prioriterat andra saker än just yttre gränskontroller”, och menar att läget nu är ”extremt bekymmersamt och allvarligt”. Ansvaret faller tungt över båda blocken, som haft makten sedan millennieskiftet. Samtidigt pekar Patrik Engström särskilt ut ”den stora omorganisationen 2015”. Då ”försvann den här frågan från dagordningen.”
Det är nödvändigt att vi har kontroll över landets gränser. Visst kan vi diskutera både mens, genus och elcyklar – som nu är fallet – men vi behöver också politiker och medier som inser att det finns en hierarki av frågeställningar. Somt är på sikt viktigare än annat.
Inom politisk filosofi talar man om en nattväktarstat, en minimal stat. Det är ett statsskick där staten har dragit sig tillbaka från ansvar för medborgarnas ve och väl, förutom när det gäller att upprätthålla en fundamental säkerhet, såväl inre som yttre. Man ska kunna sova gott om natten, eftersom staten genom polis, försvar och gränskontroll upprätthåller säkerheten. Sedan får man själv klara sig bäst man kan.
Sveriges 1900-talshistoria utgör motsatsen till nattväktarstaten. Vi har fått världens mest utbyggda välfärdssystem, genom att betala världens högsta skatter, och staten har utlovat hjälp på alla livets områden och håller sin kontrollerande hand över nästan hela det mänskliga livet.
Det vi nu ser är en hitintills okänd utveckling. Staten drar sig inte tillbaka från välfärdens olika områden, men har i stället retirerat från den inre och den yttre säkerheten. Nu är det nattväktarstaten som förfaller. Vi har nedrustat försvaret, vi har problem med polisens uppdrag och nu faller strålkastarljuset på den obefintliga gränskontrollen.
Morgan Johansson är provocerande nonchalant i sin respons till Sveriges Radio. Han säger: ”Jag som ansvarig minister är ju naturligtvis oerhört angelägen att se till att de eventuella brister som kan finnas för Sveriges räkning måste åtgärdas så fort som möjligt.” Så omtolkar en politiker en totalsågning till eventuella brister. Det är häpnadsväckande.
Bristerna har uppstått gradvis och är nu så omfattande att chefen för gränspolisen beräknar att det kommer att ta fem år att komma till rätta med dem. Det handlar, precis som med försvaret och polisen, om ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete.
Det är bra att politiker som missköter kvitton och redovisningar får gå, vilket skedde i valrörelsen. Vi har rätt att ställa höga krav på förtroendevalda. Men det är än viktigare att ansvar utkrävs av politiker som på detta fatala sätt har misslyckats med att leda landet och som genom sina prioriteringar har låtit centrala samhällsfunktioner förfalla.
Sverige väntar på en ny regering. Det vi behöver är en regering som med beslutsamhet tar tag i de stora frågorna och påbörjar restaureringsarbetet av de grundläggande samhällsfunktionerna – och i stället överlåter fler mindre frågor till medborgarna själva.