För varje dag rapporteras just nu allt fler smittade och avlidna av Coronaviruset. Samtidigt är det fortlöpande allt fler gränser som stängs, allt fler platser som sätts i karantän. Stora delar av Kina och även övriga länder avbokar resor och ekonomier bromsar hastigt in. Hur ska vi reagera inför den här smittan och den nya situation den hastigt har skapat?

Först ska det sägas att smittsamma sjukdomar med dödlig utgång inte är något ovanligt. Tvärtom – omkring 200 svenskar avlider varje år i vanlig influensa. Även om Coronaviruset verkligen skulle slå till med flera hundra döda i Sverige, skulle det alltså fortfarande innebära ungefär samma dödlighet som normala år.

Det som skiljer Coronasmittan från andra vanliga smittsjukdomar är att dödligheten är högre per smittad – uppskattningsvis två procent av de som insjuknat avlider. Viruset tycks också ha lätt att spridas mellan människor, vilket ger samhället goda skäl att vidta skarpa åtgärder för att förhindra en pandemi med mycket höga dödstal. 

Samtidigt är det tankeväckande att studera de starka reaktionerna bland en befolkning, vars främsta problem annars ofta tycks handla om att man fått en något kortare utlandssemester än sina kolleger eller att fel låt gått vidare i Melodifestivalen. Hotet från ett okänt och därmed mentalt svårhanterligt virus gör att paniken har lätt att slå till. 

Coronavirusets utbredning dag för dag väcker några tankar om vår tid. Vår kultur har institutionaliserat döden, den finns inte här och nu, utan bara på kliniker någonstans långt bort. Samtidigt är det en irrationell känsla, på gränsen till självbedrägeri. För trots våra materiella och medicintekniska framsteg ligger mortaliteten i världen fortfarande kvar på exakt 100 procent. Kanske kan de starka reaktioner som världen nu upplever, ha sin orsak i att döden just kommit en aning närmare. 

En annan insikt är hur snabbt den moderna världen kan slå till bromsen när den ser ett verkligt eller kanske bara anat hot. Där tidigare seklers människor visste att döden kan slå till när som helst, för vem som helst, och där tidsöverenskommelser angavs ungefärligt i form av gryning, middag eller solnedgång, lever vi i dag i en era som gärna intalar sig att döden inte finns, och där en tågförsening på fem minuter kan orsaka ursinne hos samtidsjäktade svenskar. Men när faran väl hotar, kan den kollektiva pausknappen tryckas in med mycket kort varsel. I skrivande stund sitter 1 000 personer i karantän på ett hotell på Teneriffa. Ännu fler turister har suttit fast i lyxkryssare i Asien. Alla trodde de sig ha bokat en resa med fasta och förutsägbara ramar. Men ibland kastas tillvaron över ända, även för den piggaste och mest välbärgade. En kris kan vara tuff att gå igenom, men den kan samtidigt hjälpa oss växa och få ett bättre perspektiv på livet och varandra.

I en sådan situation blir den just inledda fasteperioden en påminnelse inte bara om Jesu lidande, utan också om livets förgänglighet. På askonsdagsmässan doppar prästen sitt finger i aska, tecknar ett kors i pannan på gudstjänstbesökarna och säger: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter ska bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Om ingen Gud finns, om Kristus inte är uppstånden, då är döden det oförhandlingsbara slutet. Då kan även en smitta med jämförelsevis få dödsoffer skapa okontrollerbar fruktan i folkdjupet. Men om vi påminner oss att livet är ändligt, och att det samtidigt finns ett hopp bortom graven, då kan vi möta morgondagen, dess glädjeämnen och bördor med rätt perspektiv.