Debatten om den svenska coronastrategin fortsätter, och lär så göra under lång tid framöver. Något säkert svar på frågan om vad som är bästa sättet att skydda oss människor och det samhälle vi byggt upp finns inte förrän pandemin är över. Först då kan vi på allvar jämföra de sammanlagda konsekvenserna av olika vägval.

En gemensam nämnare i debatten är människovärdet. Alla sidor är överens om att vi måste skydda människan och ta särskild hänsyn till de olika riskgrupperna, till dem som i relation till viruset är svaga. Diskussionen handlar inte om ifall vi ska skydda svaga och utsatta människor eller inte. Nej, den handlar om vad som långsiktigt är det bästa sättet att ge det skyddet och den handlar om de höga dödstalen, som visar att vi misslyckats med att skydda människor.

Att synen på människan som värdefull och skyddsvärd är så självklar i debatten är värt att notera, för egentligen är det långt ifrån självklart. Sverige är i dag ett sekulariserat land som sedan lång tid tillbaka har avvisat Gud och kristen tro. En naturalistisk grundsyn, som betraktar människan som enbart ett djur bland andra, har ersatt synen på människan som Guds avbild.

En naturlig konsekvens av denna nya syn på människan är att se henne enbart som en biologisk varelse, insatt i ett biologiskt system som premierar den starkes överlevnad. En av de mekanismer som enligt evolutionsteorin ligger bakom livets utveckling är ju naturligt urval, som sorterar bort de svaga.

Uttrycket ”survival of the fittest”, den starkes överlevnad, kommer inte från Darwin utan från en samtida engelsk filosof vid namn Herbert Spencer. Han var entusiastisk förespråkare för evolutionsteorin och menade att Darwins tanke på naturligt urval kunde föras över på samhället i form av tanken på den starkes överlevnad. Enligt Spencer skulle samhället utvecklas bättre om vi följde principen om den starkes överlevnad och tillät eliminering av de svaga.

Spencers tänkande fanns i bakgrunden för fascismens och nazismens idéer om att utrota icke-önskvärda individer, som betraktades som underlägsna och därmed som hinder för samhällsutvecklingen.

Som väl är avvisas sådana tankar av de flesta debattörer i dag, och människovärdet ligger som en självklar gemensam utgångspunkt. Men hur självklart är människovärdet?

De logiska konsekvenserna av en naturalistisk världsbild leder inte i riktning mot en hög syn på varje individuell människa. Tvärtom. Om vi enbart är en av många biologiska livsformer på planeten jorden, då är det inget speciellt med varken dig eller mig eller någon annan människa.

Mao Zedong, världshistoriens värste massmördare, hävdade att vi lever i ett universum ”utan lag och utan himmel”. Därmed kan vi själva göra upp alla lagar. Med hans egna ord: ”Människor som jag har bara skyldigheter mot oss själva; vi har ingen skyldighet gentemot andra människor.”

Om Gud inte finns är det svårt att principiellt argumentera mot Mao Zedong. Som ateisten Yuval Harari skriver i sin uppmärksammade bok Sapiens: ”Utan eviga själar och en skapargud blir det pinsamt svårt … att förklara vad som är så märkvärdigt med individuella sapiens.”

Det är frukterna av den kristna tron som vi fortfarande skördar i form av den höga synen på människan som präglar debatten. Rötterna går tillbaka till 1 Mosebok 1 och människan som skapad till Guds avbild, och till Jesus som i sin undervisning och sitt liv visade varje liten människas höghet och betydelse.

Men när de rötterna rivs upp öppnas på sikt fältet för helt andra uppfattningar om människan.