Magdalena Andersson inledde en partiledardebatt häromkvällen med något så ovanligt som beröm till Moderaterna för deras förslag om högkostnadsskydd för elkostnader. ”Vi tittar på förslaget”, sade statsministern generöst, men glömde nämna att hon dagen därpå skulle kalla till presskonferens och presentera just ett sådant förslag – som då självklart framställdes som så mycket bättre, eftersom det kom från en S-regering.
Ulf Kristersson hade en poäng när han i replikskiftet påtalade att det inte är ryske presidenten Putin som orsakar de skenande elpriserna i stora delar av Sverige. Men han glömde att själv tala om anledningen: att EU numera tagit kontroll över elhandeln och delat in Sverige i fyra olika el-prisområden, som i sin tur ingår i ett elhandelsområde där el köps och säljs, även om behov finns att behålla elen på hemmaplan.
När det uppstår elbrist i södra Sverige är det exportpriserna till andra länder som avgör priset.
Det är överhuvudtaget tyst om energisituationen i Europa. Många gör, som Magdalena Andersson, det enkelt för sig och talar om en ”krigsekonomi” och om ”Putinpriser”. Men den underliggande anledningen till det allvarliga läget är att EU och dess medlemsländer förlorat kontrollen över el-försörjningen. Makten har glidit över till ett anonymt globalt kapital, där det till och med är svårt att veta vem som äger de stora energibolagen.
Kontrollen har förlorats i två steg: först en privatisering av tidigare statliga energibolag, därefter öppnade gränser, där de nya aktörerna skulle kunna agera. Privatiseringen och avregleringen genomfördes med stora löften till konsumenterna att elen nu skulle konkurrensutsättas och därmed bli billigare.
Så omformades till exempel två tyska energibolag till energijätten Eon, som i dag ägs av internationella fonder vars huvudägare inte redovisas. Energisektorn blev en marknad där alla ville ta för sig, även tidigare sansade statliga aktörer. Svenska vattenfall förlorade till exempel något hundratal miljarder på den misslyckade Nuon-affären. Och finska Fortum hotas i dagsläget att göra en mångdubbelt större förlust när tyska gasleverantören Uniper, där Fortum är huvudägare, riskerar fortsatta minussiffror.
Att Fortum och Uniper tillsammans äger hundra procent av kärnkraftverket i Oskarshamn säger något om hur tilltrasslad och farlig energimarknaden blivit. Att Unipers dotterbolag Sydkraft Nuclear Power äger 30 procent av Ringhals kärnkraftverk är ytterligare en illustration. Även svenska konsumenter kan tvingas med att betala för de förluster som redan gjort och som sannolikt kommer att förvärras.
I detta, självförvållade, läge försöker enskilda länder att återta kontrollen över elmarknaden. Tyska staten har i en akut räddningsaktion övertagit 30 procent av aktierna i Uniper. Och franska regeringen har meddelat att man avser att återta ägandet av de franska kärnkraftverken.
En återgång till nationell kontroll över energisektorn kommer att bli svår och kostsam. Den måste följas av en omprövning av EU:s övergripande energipolitik, som i dag lett till att elpriset i södra Sverige och södra Mellansverige – där större delen av Sveriges befolkning bor – kan vara mångdubbelt högre än i norra Sverige.
De verkligt svåra besluten väntar.