I sista minuten, innan det blev alltför pinsamt, lyckades Socialdemokraterna öppna dörren till regeringsmakten för sin nya partiledare Magdalena Andersson. Denna hukade i bakgrunden medan partiets förhandlare försökte blidka de tre partier Socialdemokraterna är beroende av, Miljöpartiet, Centern och Vänstern.

Magdalena Anderssons svårigheter att ens komma innanför dörren till statsministerns kontor står i stark kontrast till hennes första tal på partikongressen för en vecka sedan. I det var Socialdemokraterna lika dominerande som för femtio år sedan, lika självtillräckliga som när de ensamma bestämde över svensk politik. Men dagarna när Andersson fick vänta på att några små partier i riksdagen skulle släppa in henne i Rosenbad visar att verkligheten ändrats i grunden.

Frågan är om Magdalena Andersson förstått det. Lika präglat av överägsenhet, lika tomt på självkritik var hennes tal. Det innehöll inte någon som helst analys av den utveckling som lett partiet ner till en nivå där det snart kan förlora ställningen som största, kanske till och med näst största, parti. Nyligen sände Uppdrag granskning ett reportage från Socialdemokraternas tidigare starka fästen i Norrlands bruksorter, där människor nu riktar hård kritik mot Socialdemokraterna. Åtskilliga berättade också att de bytt parti. Men hela denna viktiga grupp, liksom hela den svenska landsbygden, var osynlig i Anderssons programförklaring. Inte ett ord om hur dessa viktiga väljare skulle vinnas tillbaka. Inte ett ord om de viktiga basnäringarna som utgör stommen i svensk ekonomi och förser Sverige med råvaror.

Vilka medborgare fick då äran att omnämnas i Anderssons första tal som partiledare? Modern nämndes som tacksam mottagare av hemtjänst, den numera avlidne fadern omnämndes som tacksam mottagare av demensvård, facket omnämndes som hastigast, den växande offentliga sektorn prisades, människor i segregerade miljöer nämndes, där ansvaret för bristande integration lades på alla övriga.

Magdalena Anderssons värld tycks bestå av en anonym massa som ska styras av en växande, centralt kontrollerad statsapparat. Den som kanske trott att Andersson var något mer balanserad än den genomsnittliga S-nivån måste tänka om. Att hon som första åtgärd släpper fram förslaget om rätt till juridiskt könsbyte för barn ger klart besked: Magdalena Andersson blir ingen självkritisk förnyare. Inte ens pandemihanteringen ledde till någon eftertänksamhet: högerns lösningar fungerade inte, menade hon. Men det var väl hennes eget parti som satt vid makten?

Kanske dock inte så länge till.