Det har aldrig varit lätt att försöka finna sanningen om Estonias förlisning hösten 1994, för alltså snart 30 år sedan. Nu har det, efter ett riksdagsbeslut om inskränkt yttrandefrihet, blivit ännu svårare.

De som har försökt finna sanningen har fått räkna med trakasserier eller rättsliga efterspel. Så sent som i september dömdes två personer för brott mot griftefriden sedan de genom dykningar funnit sensationella skador på Estonias skrov. Att de kunde dömas berodde på att Estonia på ett tidigt stadium, då man bestämde sig för att inte bärga de många omkomnas kroppar, också förklarade Estonias vrak som en gravplats.

De uppgifter som journalisten Henrik Evertsson och dykaren Linus Andersson fann vid sin undersökning kunde publiceras i en dokumentärfilm, som väckte stor uppmärksamhet och också frågor om hur detta har kunnat hemlighållas. Nu är möjligheten att publicera avslöjanden om Estonia tilltäppt av Sveriges riksdag – det räknas numera som utlandsspioneri.

De anhöriga som under alla år har fortsatt söka sanningen om orsaken till familjemedlemmars tragiska död, och det fåtal journalister som har fortsatt försöka finna klarhet i vad som egentligen hände den där höstnatten på Östersjön kommer, nu att få svårt att offentliggöra sina resultat.

Man skulle kunna tro att det finns en pakt i det politiska etablissemanget med syfte att dölja sanningen.

Många inom media är upprörda över lagen och dess inskränkningar av yttrandefriheten. Men i ärlighetens namn ska sägas att media själva bidragit till försöken att dölja sanningen kring Estonia. De som har försökt avslöja vad som hände – till exempel den tyska journalisten Jutta Rabe, en del svenska journalister och privatpersoner liksom ett antal anhöriga – har fått utstå åtskillig mediekritik.

Tillmälen som ”konspirationsteoretiker” och ”privatspanare” har använts för att minska deras trovärdighet, samtidigt som man genom tystnad eller följsamhet gett myndigheterna sitt stöd.

Sanningen om Estonia kommer att avslöjas, men det kommer att dröja, sannolikt åtskilliga år. Med den nya lagen har politiker och myndigheter köpt sig ytterligare tid.

Förr eller senare segrar dock sanningen, liksom den gjorde rörande det av Sovjetunionen nedskjutna svenska spaningsplanet, den så kallade DC3:an, som försvann över Östersjön 1952. Också här var mörkläggningen rigorös och den haveriutredning som gjordes hemligstämplades. Först på 80-talet, efter outtröttligt grävande från anhörigas sida, blev den offentlig; på 90-talet stod sanningen i stora drag klar, och i början av 00-talet bärgades vraket.

Den som ledde projektet, dykaren Anders Jallai, belönades av kungen och överbefälhavaren. Det hade då gått drygt femtio år sedan DC3:an sköts ner.

Ett liknande scenario verkar inte osannolikt när det gäller Estonia. För tillfället har de som vill dölja sanningen vunnit tid, men fristen gäller inte för evigt. Sanningen kommer att avslöjas, även om de som kämpat i snart 25 år kanske inte kommer att få uppleva den stunden.