Historien om den förskrämde liberalen i Svalöv är så udda att den först tycks hämtad ur någon humorsketch. Men den är dessvärre på riktigt. Den är också ett bevis för att liberalismen har lämnat den toleranta inställningen att var och en må bli salig på sin tro. I dag gäller i stället en smalare devis: var och en får tro som den vill, åtminstone så länge den inte håller någon auktoritet för högre än individen.

Svalövs kommun blev i somras överhövan stolta när tidigare ortsbon Anders Arborelius utsågs till Sveriges förste kardinal någonsin, och kommunledningen utsåg honom raskt till hedersambassadör. Det tog dock inte många veckor innan applåderna övergick till en storm i ett vattenglas.

Få saker är så pinsamma som när en politiker försöker slingra sig ur en i grunden mycket enkel situation, av rädsla för att verka intolerant. Liberale kommunalrådet Torbjörn Ekelund är ett skolexempel på detta, när han i smärre panik såg sig nödgad att gå ut i pressen och avsvära sig allt ansvar för utnämningen. Frågan är förresten om ordet ”liberal” är riktigt meningsfullt för den intoleranta sväng som många liberala opinionsbildare har tagit. Ideologin har förvandlats från ett försvar av individens frihet att välja väg till ett krav på underkastelse inför den sekulära hyperindividualismen. Och här blir den slingrande Svalövspolitikern ett övertydligt exempel.

Det kan knappast vara en överraskning för Torbjörn Ekelund att en kardinal har en traditionell, katolsk inställning i värdefrågor. Ekelunds motivering till att först ha sagt ja till Arborelius namn var att han mött andra katoliker, som han ansåg hade ”moderna, humanistiska värderingar”, dock med reservationen att ”de kanske inte är så religiösa av sig”. Om den bakgrundskollen mest känns generande, bör vi bli mer oroade av Ekelunds åsikter om Arborelius ställningstaganden – en lista som han beskriver som ”lång och dyster”.

Vilka skelett är det då som kommunalrådet har grävt fram ur garderoben? Ja, i slutänden tycks det koka ner till att Arborelius har visat stöd för organisationer som Ja till livet, Respekt och Bevara Äktenskapet. Ekelund avfärdar dessa som ”åsikter som på intet sätt hör hemma i det liberala samhälle jag vill leva, bo eller verka i.” Och det är här som det blir verkligt problematiskt.

När kritiken slog tillbaka mot Ekelund replikerade han att han inte alls vände sig mot alla kristna – bara mot Anders Arborelius. Men problemet är att allt det han anklagar den nye kardinalen för inte är uttryck för någon extrem katolicism. Det han kritiserar är ståndpunkter om människovärdet och äktenskapet som gällt för kristna i alla kyrkor och samfund i alla tider. Och då uppstår frågan: är Ekelunds förment liberala drömsamhälle verkligen något som resten av folket vill leva i?

Vi skulle kunna göra tankeexperimentet att Svalövs kommun inrättar tre kommunala förvaltningar för att motarbeta det destruktiva kristna inflytandet. För tydlighetens skull kan de få motsatta namn som visar på en annan väg än Arborelius otäckheter. Om kommunen är rask skulle de redan till årsskiftet kunna lansera de mycket bättre satsningarna Krossa äktenskapet, Icke-respekt, samt Ja till döden.

Nej, det är tyvärr så att kommunalrådet Ekelund i räddhågad naivitet har gått till strids mot just de krafter som kan värna ett tryggt och varmt samhälle. På så sätt har han också blivit representant för en totalitär ideologi som kräver att alla accepterar att individens autonomi är det största av alla bud. Det är tragiskt – både för honom som politiker, men också för alla medborgare som förtjänar ett i verklig mening öppet samhälle.