Författaren Rudyard Kipling fick Nobelpriset i litteratur 1907 och är mest känd i Sverige för Djungelboken. I romanen Ljuset som försvann från 1891 har han formulerat uppgivna ord om kommunikation mellan människor: ”Vi är alla öar som skriker lögner åt varandra genom hav av missförstånd.” Hans ord är tyvärr relevanta också ett sekel senare, med sociala medier och ett alltmer hetsigt debattklimat.
När vi pratar förbi varandra beror det ofta på att vi inte har avgränsat vad det är debatten handlar om eller vilka definitioner vi ger orden vi använder.
Texten om homofobi på Wikipedia kan tjäna som exempel: ”Homofobi avser negativa attityder, fientlighet och känslor mot homosexualitet, homosexuella, HBTQ-kultur och personer som identifierats eller antas vara homosexuella kvinnor och män, bisexuella eller transpersoner.”
Här klumpar man samman flera separata frågeställningar: Inställningen till personer, till sexuella läggningar och till en hel kultur. Allt samlas under ett negativt begrepp: homofobi. Trots att det är frågor som, i en hederlig diskussion, måste besvaras var för sig.
Varje person måste respekteras och bejakas som människa, skapad till Guds avbild. En kultur, som den moderna hbtq-världen, kan man inte bara säga ja eller nej till. Den måste tåla en nyanserad bedömning där man kan lyfta fram det som är bra, samtidigt som man kan identifiera andra aspekter som är destruktiva – precis som det är i all mänsklig kultur. Samma hållning måste man självklart också ha i analyser av en kristen församlingskultur; den är ju inte bara god eller ond utan behöver beskrivas med nyanser.
Ett aktuellt exempel på en liknande retorisk strategi används av konferensen Jesus älskar HBTQ. De skriver: ”Vi ser framför oss en världsvid kyrka som tror att Bibeln är Guds ord och bejakar HBTQ-personer.” Det underförstådda budskapet är att det finns en världsvid kyrka som tror att Bibeln är Guds ord och som inte bejakar HBTQ-personer.
Det stämmer inte. Evangeliet är universellt inkluderande och inbjuder varje människa att få bli kristen; att bli ett Guds barn. Det betyder att alla är inbjudna och välkomna, oavsett med vilken bokstav man identifierar sig eller om man är utan bokstav. Detta är kyrkorna överens om.
Det frågan gäller är inte vem som är älskad av Gud eller vem som är välkommen till kyrkan. Frågan gäller vilken undervisning kyrkan ska ge när det gäller sexualetik: Vilka sexuella relationer kan kyrkan välsigna? Vilka sexuella relationer är förenliga med att följa Jesus?
Notera två saker:
För kyrkan är frågan om sexualetik större än hur man ska se på samkönade sexuella relationer; i dag ligger ju alla bokstäverna på bordet och kräver en respons. Kyrkan behöver därför presentera en sammanhängande syn på kropp, sexualitet och äktenskap.
För kulturen är det självklart att ett bejakande av en person också är, inom mycket vida gränser, ett bejakande av vad de tänker och gör sexuellt. Så är det inte i kristen tro. I Kristus är vi bejakade och älskade av honom som personer. Men det betyder inte att allt hos oss, i vår sexualitet och vårt sätt att leva, också automatiskt är bejakat. I kristen tro finns alltid det dubbla perspektivet av skapelse och syndafall, ett perspektiv som inkluderar oss alla.
Debatten om kristen tro och hbtq kommer att vara med oss under lång tid framöver. Desto viktigare då att vi, på de olika sidorna i debatten, definierar våra termer och anstränger oss att samtala utan svartmålning och retoriska finter, om det som saken gäller.