Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.
Psaltaren 51:19

Världen idag

På skärtorsdagen högtidlighåller vi minnet av historiens mest förunderliga judiska påskmåltid, den kväll då det verkliga påskalammet själv satt mitt ibland de församlade, skriver Per Ewert. Foto: Leonardo Da Vinci/Pixabay

Långt ifrån – men ändå nära i påsktid

Ledare · Publicerad 00:00, 9 apr 2020

I dag på skärtorsdagen högtidlighåller vi återigen minnet av historiens mest förunderliga judiska påskmåltid, den kväll då det verkliga påskalammet själv satt mitt ibland de församlade. I år möter vi påskhelgen på ett annorlunda sätt – i social distans, åtskilda från församlingen.

Just den omständigheten blir samtidigt en möjlighet att extra väl förstå känslan i den påskmåltid som varje år ännu firas i judiska hem. 

Fyrtio år efter korsfästelsen förstörde romarna templet och judarna skingrades över världen. Men hoppet om ett återvändande fanns alltid kvar, och uttalas fortfarande varje år som avslutning av den judiska påskmåltiden: ”Nästa år i Jerusalem!”

Denna fras framstod i sekel efter sekel som en ouppnåelig dröm. Men den höll samman det judiska folket. Genom sekler av nöd och förföljelse gav påskhögtiden en hoppets flamma åt tillvaron – både i tacksamhet över dåtidens befrielse ur Egyptens slaveri och framtidens förhoppning att åter få fira högtiden tillsammans i Davids stad.

Trots att det mänskligt sett tycktes omöjligt har den här väntan till slut blivit verklighet, nu när det judiska folket äntligen har kunnat återsamlas i sin egen huvudstad, Jerusalem.

Just detta år finner vanliga kyrkvana svenskar att de oväntat har hamnat i en liknande situation. På grund av den världsomfattande epidemin kan vi inte längre fira vare sig söndagsgudstjänst eller påsk i den stora församlingen. I stället får vi mötas i mindre konstellationer i hemmen. Det är en annorlunda och svår situation. Men i långa loppet kanske den också kan resultera i något gott.

Vi människor saknar sällan kon innan båset är tomt. Innan den här krisen slog till fanns det nog många svenska församlingsmedlemmar som gick till kyrkan med en känsla av slentrian. Men nu står vi plötsligt i ett läge där gemenskapen i gudstjänsten har ryckts ifrån oss. I den stunden börjar insikten återvända att denna gemenskap kanske är av långt större värde än vi anade. 

Känslan av att lida brist är en erkänt viktig drivkraft hos människan. Det är nöden, inte överflödet, som är uppfinningarnas moder. Dessa veckor ser vi därför hur församlingar finner nya sätt att inte bara genomföra och sända ut något slags föreställning, utan verkligen försöka sprida gemenskapen inför Herren. När den fysiska distansen ökar kan i stället den andliga närheten djupna. 

Jesus inledde den sista påskmåltiden med sina lärjungar med orden, ”Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er”, och man anar hur han hämtar andan och fortsätter: ”innan mitt lidande börjar.” Gemenskapen inför trons centrala symbolhandlingar var så dyrbar för Jesus att han upplevde en längtan efter den, till och med timmarna innan han själv gick in i världshistoriens centrumpunkt för att lida, dö och uppstå för mänskligheten.  

I Psaltaren finner vi ett flertal böner av djup klagan. Men de avslutas ofta med att psalmisten förkunnar sitt tänkta gensvar om Gud bara hjälper honom genom krisen. Som David i Psalm 35: 

”Då ska jag tacka dig i den stora församlingen,

bland mycket folk ska jag prisa dig” (SFB98).

I likhet med det judiska folkets traditionella påskfirande i förskingringen, dock med hopp om en återförening i Jerusalem, blir även det kristna påskfirandet i år fysiskt distanserat, men kanske med en ny innerlighet. När vi nu inte kan mötas i kyrkor och kapell skulle denna separation kunna föda en längtan att starkare värdera det gudstjänstliv som vi alltför ofta tagit för givet.

Låt oss därför även detta år ta in påskens förunderliga budskap, var och en på sitt håll, fyllda av hjärtats förhoppning: Nästa år i den stora församlingen! 

Men nu står vi plötsligt i ett läge där gemenskapen i gudstjänsten har ryckts ifrån oss. I den stunden börjar insikten återvända att denna gemenskap kanske är av långt större värde än vi anade.

Mississippi bäst i USA på att värna religionsfriheten

USA. Mississippi är den amerikanska delstat som bäst försvarar religionsfriheten och New York är den som... onsdag 28/9 22:00

Ett svar på frågan om Israels styrka

Israelkrönika Många har frågat sig hur det judiska folket har kunnat bevaras som ett folk och en kultur under de... onsdag 28/9 00:10

Är slöjprotesterna början till slutet för mullornas Iran?

Ledare Demonstrationerna i Iran har nu nått en sådan styrka att de utgör ett verkligt hot för landets... onsdag 28/9 00:10

Ny dokumentär förevigar Sean Feuchts lovsångsturné

USA. När de amerikanska myndigheterna försökte tysta lovsången under coronapandemin klev Sean Feucht... onsdag 28/9 13:00

Troende ses som politisk ”belastning”

Ledare Omvalet i måndags av Andreas Norlén (M) till riksdagens talman och nyvalet av Julia Kronlid (SD)... onsdag 28/9 00:00

Res dig och skaka stoftet av dig

Vardagskrönika Sitter du kvar i gamla vanor, gamla attityder, och låter du ditt gamla liv påverka och tala till... onsdag 28/9 00:00

Gospelsångarna tillbaka där allt en gång började

Musik. Under 50 år har gospelkvartetten One way brothers från Närke underhållit med sång och musik i...

Därför backar Kyrkornas världsråd i Israelkritiken

Israelkommentar I efterdyningarna av det svenska riksdagsvalet har det noterats att de unga väljarna skiljer sig...

Nya rön krävde ett alternativt sätt att förklara evolutionen

Skapelsetro (del 4/8). De flesta sekulariserade nutidsmänniskor anser att evolutionen är någonting fullständigt...
Följ Världen idag i sociala medier