Rättskänsla är en omistlig del i ett civiliserat samhälle, och ibland kan människors samvete väcka en debatt som leder till förändring. Det kan exempelvis gälla domstolars straffsatser. När skillnaden blir för stor mellan rättens domslut och medborgarnas rättskänsla bör sådana domar omprövas i högre rättsinstans, eller också är det läge för riksdagen att skriva om lagen.
Rättskänslan är också av stor betydelse i medicinsk-etiska frågor. Vid sena aborter drivs vårdpersonal ibland av sitt samvete att agera i motsats till praxis. Måndagens Aktuellt i SVT berättade om den överläkare som försökte rädda foster som aborteras så sent att de i lagens mening hunnit bli för tidigt födda barn. Med sitt agerande uttryckte hon en medmänsklig omsorg mot ett litet knyte som rör sig, försöker andas och med små gnyenden förkunnar: Jag vill leva! Detta är naturligtvis alldeles sunt och medmänskligt. Att i stället aktivt välja att låta ett sådant litet människoknyte ligga ensamt på en bänk tills det tystnar och kallnar kan däremot knappast kallas för annat än ren barbari.
Just när ämnet gäller aborter är dock den ideologiska pressen i Sverige så oerhört stark att till och med överläkaren som försöker rädda dessa små, små barn såg sig nödgad att framhålla att hon inte är abortmotståndare. Med svensk abortlag skulle dock i princip samtliga svenskar betraktas som abortmotståndare, bara graviditeten passerat en viss vecka. Ett foster på 21 veckor och sex dagar anses i Sverige äga ett skyddsvärde på noll procent, om socialstyrelsen har beslutat att det får aborteras. Dagen därpå, efter 22 veckors graviditet när abort inte längre får beviljas, inträder i stället den normala sjukvårdssituationen, där sjukvården måste sätta till alla resurser för att rädda ett tidigt fött barn. En sådan situation som enbart baseras på politikers godtyckliga gränsdragning är etiskt sett fullständigt ohållbar.
En lag som ska anses vara giltig måste stämma överens med människors rättskänsla. Om aborter tillåts så sent att sjukvårdspersonalens samvete bjuder dem att hjälpa och försöka rädda vad de betraktar som nyfödda barn, betyder det kanske helt enkelt att lagen behöver skrivas om. Den yttersta gränsen för abort skulle behöva dras tillbaka så att personal aldrig pressas att avliva foster som deras samvete intuitivt manar dem att försöka rädda. Det är det enda rimliga sättet att bevara samvete och heder hos både sjukvård och politiker.
De olika kommentarerna i SVT:s Aktuellt illustrerade tydligt var knuten sitter. Gynekologiordföranden förklarade att överläkaren gör fel. Hans motivering var dock inte alls etisk, utan grundad i ett beslut att den gravida kvinnan inte ska bli förälder. Och därmed var saken avgjord. Ordföranden för Socialstyrelsens rättsliga råd sade tvärtom att läkaren handlat rätt, med motiveringen att ”det är ju en läkares grunduppgift att försöka rädda ett foster som lever”.
Även i den följande studiodebatten följdes samma debattlinjer. Barnläkaren Erik Normann behövde gång på gång återkomma till att alla andra intressen måste underställas det nyfödda barnets rätt till vård och till liv. Torbjörn Tännsjö argumenterade i stället för att läkare som vill rädda sådana barns liv måste stoppas, med motiveringen: ”Vi kan inte ha läkare som i sin yrkesgärning motarbetar varandras syften.” Exakt så, Tännsjö, exakt så. Men de som motarbetar sjukvårdens djupaste syfte kanske inte är de som vill rädda barnens liv. Det kanske helt enkelt är abortläkarna.
Politiker, ta det här tillfället att lyssna till samvetets och de för tidigt födda barnens röst.