Vad definierar en organisation, en gemenskap av människor, som skiljer den från andra sammanhang? Kokar man ner allt till grunden blir det själva budskapet, den sammanlänkande idéen, som definierar identiteten.
Det gäller företaget, idrottslaget, partiet eller den religiösa gemenskapen. Budskap som ”Sveriges godaste hamburgare” eller ”den billigaste matkassen” vill markera en skillnad mellan det egna företagets förträfflighet och konkurrenterna.
Djurgården (förmodligen Sveriges bästa idrottsgemenskap) diskriminerar andra idrottslag med budskapet om att i supporterklubben Järnkaminerna är inte Gnagare (AIK:are) eller Bajare (Hammarby-fans) välkomna. Diskriminerande, självklart. Det är själva poängen med en idéburen gemenskap.
Aktiva Sverigedemokrater har inget i Vänsterpartiet att göra, och Miljöpartister göre sig inte besvär i Ebba Buschs gäng. Diskriminerande, javisst. Men politikens syfte är ju att låta distinkta idéer åtskilja partierna.
Styrkan i en idéburen organisation uppstår just i att definiera avgränsning gentemot andra. Utan en tydlig gränsdragning, en markering som exkluderar dem som inte vill omfatta huvudidén, upplöses på sikt den unika gemenskapen. Den imploderar.
Den kristna kyrkans försvagning uppstår när budskapet – själva förkunnelsen i ord och skrift – blir så diffust och allmängiltigt att det inte längre går att tydligt avgränsa den gentemot andra budskap. En öppen kyrka, med låga trösklar och en välkomnande famn, tänker strategiskt rätt om hon i nästa steg är tydlig i sitt budskap.
Och kyrkans kärnbudskap, bestämt av dess grundare, är och förblir omvändelsebudskapet, där tro och dop är själva konsekvensen av denna omvändelse. Jesus sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15).
Kyrkan är de troende och döptas gemenskap och ingenting annat. Det finns plats för alla, Kristus har burit alla människors synd, men alla vill inte böja sig för korsets budskap. Det finns ett innanför och ett utanför. Diskriminerande, absolut! Omvändelsen, tron och dopets nödvändighet är kyrkans budskap och ve de förkunnare som urvattnar korsets budskap för ett annat ”evangelium”.
I sin utmärkta bok Helkyrklighet citerar författaren Magnus Persson tidigare ärkebiskop Yngve Brilioth, som redan 1937 varnade för en kyrka som söker sin identitet i förhållande till tidsandan. ”En kyrka, som sätter sitt mål att vara varje tid till behag, kommer snart att bli andligen utarmad och rotlös.”
Den kyrka som strävar efter att vara relevant och tidsanpassad riskerar att urvattna sitt budskap så att hon blir andligt tom. Ett sådant konturlöst sammanhang skapar inga efterföljare.
Magnus Persson sammanfattar risken med den förvärldsligande kyrkans identitet. Han skriver: ”Men om kyrkan inte behagar Herren kvittar det egentligen om vi behagar hela världen. Jakob skriver: ’Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud’ (Jak 4:4). Därför mäts inte kyrkans värde utifrån statistiken eller opinionen utan utifrån om den är trogen Kristus och hans ord.”
Troligen kommer vi, målat i breda penseldrag, att få se två olika typer av kyrkliga världar formeras i framtiden. Den ena kontexten välkomnar alla och utmanar inte till omvändelse utifrån Bibelns riktlinjer. Budskapet där blir att förverkliga sig själv, bejaka sin inre läggning och sitt inre ”goda” jag. De egna åsikterna blir viktigast.
Den andra kontexten, olika i form och tradition (helkyrklighet), håller fast vid evangeliets budskap. Syndabekännelsen, den dagliga omvändelsen och glädjebudskapet om att det finns nåd att bli frälst från sig själv. Guds ord förblir viktigast.