En populär tes brukar vara att församlingar ska byggas med fokus på centrum, inte gränserna. Kristus är centrum, och det är där vi ska ha vårt fokus. Gränserna handlar oftast om medlemskapet, vem som ska få vara med eller inte. Gränser handlar också om den kristna läran, vad som är en sann kristen tro och var gränserna för det går.
Men att ha Kristus i centrum innebär att följa och lyda honom. Och då blir det kristna livet radikalt, det finns inte utrymme för att halta på båda sidor eller för halvmesyrer.
Den svenska frikyrkorörelsen byggdes upp därför att man ville ha troendeförsamlingar. Där man delade varandras liv, och ett gemensamt liv i efterföljelse. I den statskyrka man lämnade fanns inte några gränser. Väckelsepionjärerna insåg att det behövdes gränser för att väckelsen skulle kunna gå vidare. Det behövdes gränser både för hur man skulle leva som kristen och vad man skulle tro som kristen.
Väckelsekristendomen skärper den kristna trosläran och evangeliets fullhet. Vårt syndafördärv, att Gud blev människa, Bibelns trovärdighet, tron på Jesu uppståndelse, tron på Jesu seger på korset över alla fördärvsmakter, tron på att Jesus ska komma tillbaka – dessa enkla grundläggande sanningar predikas som tydligast och klarast i miljöer där Anden är verksam, där människor möter Kristus och där väckelsen går fram. Det kan finnas nyansskillnader mellan olika samfund och rörelser, men det är mer som förenar än vad som skiljer för dem som strävar efter en andligt levande väckelsekristendom.
Nya testamentet visar att tron på Kristus och hela evangeliet kräver att man drar tydliga gränser. Paulus gör det ständigt i sina brev där han markerar var gränserna går för kristen tro. Kampen förs mot att judisk lagiskhet ska smyga in i den kristna kyrkan, mot att gnostisk vishetslära ska ta över, och tveksamma läror om uppståndelsen.
En teologisk relativisering har präglat svensk kristenhet under många år. Det är högt i tak och det ställs inte många frågor om vad man tror eller hur man formulerar sin tro.
Kommande helg kommer nordirländaren Peter Rollins till Göteborg, och ska medverka i fem kyrkor. Jag har lusläst hans tre senaste böcker den sista månaden. Rollins undervisning brukar räknas in i det som kallas Gud-är-död-teologi, ibland används även beteckningen radikal teologi. Det innebär att ifrågasätta, dekonstruera och dissekera alla kristna lärosatser.
Rollins tar avstånd från att kristen tro ska uttryckas som en lära, ett specifikt trosinnehåll med lärosatser. Det utesluter människor som har svårt att tro, säger Rollins. Han tar avstånd från både en konservativ och teologiskt liberal förkunnelse om Kristi kors. Syndafallet ges en helt inomvärldslig, mytisk, psykologisk förklaring.
Bibeln är ingen auktoritet för Rollins, utan används främst som illustrationsexempel på filosofiska tankegångar. Bibeltexterna kan tolkas godtyckligt eller också struntar han helt i Bibeln när det passar. När han i sin senaste bok argumenterar för att den kristna kyrkan fullt ut ska acceptera och inkludera den homosexuella livsstilen drar han inte gränsen där. Även andra livsstilar utanför det traditionella heterosexuella äktenskapet behöver bejakas, kyrkan får inte vara exkluderande mot några minoritetsgrupper.
Den kristna kyrkan måste börja föra diskussioner om var gränserna för kristen tro går. Kan man tro vad som helst och hur som helst och kalla sig för kristen och få predika i kristna kyrkor?