I strömmen av upprörda inrikespolitiska röster kom det i veckan en nyhet av ett annat slag: Arkeologer menar sig äntligen ha funnit staden Siklag! 

På fjorton ställen i Gamla testamentet omnämns Siklag. Staden spelade en viktig roll framför allt i Davids liv. Innan han blev kung jagades han av Saul, den dåvarande kungen. För att rädda sitt liv lämnade David Israel och sökte asyl hos filistéerna och deras kung Akish. Då ”förlänade Akish honom Siklag”, står det i 1 Sam 27. Där stannade David sedan i ett år och fyra månader.

Arkeologer har med stort intresse sökt efter staden. Genom åren har man föreslagit många olika möjliga platser, men utan att kunna belägga att det verkligen handlar om Siklag. Det måste vara en plats bebodd långt före David, eftersom den omnämns redan i Josua bok. Samtidigt måste den vara ödelagd av brand under Davids tid: Amalekiterna hade ”gjort ett härjningståg in i Negev mot Siklag, som de hade erövrat och bränt ner”, enligt 1 Sam 30.

År 2015 påbörjades utgrävningar vid Khirbet Al-Rai och det är där man nu har funnit föremål som är typiska för filistéernas tidiga kultur, liksom keramikföremål från kung Davids tid. Och det är en stad som har ödelagts av en häftig brand.

”Det är inte 100 % säkert, men jag tror det är 90 % säkert att det är det bibliska Siklag vi har hittat”, säger arkeologen Yosef Garfinkel.

För bibelläsare och kyrkobesökare är David en självklar person, en centralgestalt i den kristna tron. Men många kristendomskritiker, liksom många liberalteologer, har under 1900-talet försökt framställa David som en mytisk gestalt.

Man har påstått att han är en fantasihjälte som judisk nationalism har spunnit spännande berättelser kring, men som saknar historisk förankring. Och genom att underminera David har man förstås underminerat Jesus från Nasaret, han som gjorde anspråk på att vara Davids son.

I dag har det snarare visat sig att det är berättelsen om att David bara är en myt – som är en myt! David och hans liv är förankrat i verklig historia, inklusive hans tid i staden Siklag.

Kristen tro utgör en världsbild, en uppsättning föreställningar om vad det är för en sorts värld vi lever i. Att detta är en skapelse som kommer från en personlig Gud.

De föreställningarna har skapat en unik kultur av frihet och välstånd. Eftersom Gud enligt kristen tro är personlig kallar han oss som människor till sig själv, att vandra inför honom i kärlek och lydnad.

Kristen tro är alltså djupt personlig. Men kristen tro är också historisk. Gud valde att kalla Abraham och ge honom ett underbart löfte om välsignelse. Det löftet konkretiserades sedan för kung David: I hans släktled ska Messias en dag födas. Och Jesus gör anspråk på att vara uppfyllelsen av just det löftet.

Detta handlar om något mycket mer än historiska kuriosa eller arkeologiska detaljer. Om det är sant förändras vår syn både på nuet och på framtiden. I så fall lever vi i en värld med mening och med hopp.

Svårigheter vi står inför, både personligt och politiskt, behöver inte slutgiltigt definiera oss. De kan sättas in i en större bild, som har med David och med Davids son att göra.

Historien ska inte sluta i mörker och kaos och inte heller i tomma intet; den rör sig mot den punkt då Jesus, Davids son, kommer tillbaka för att ställa allt till rätta.

Det hoppet innebär inte passivitet eller likgiltighet inför nutidens utmaningar. Tvärtom; det kallar oss att uthålligt engagera oss både lokalt och globalt, eftersom det finns hopp för den här världen. Därför är det meningsfullt att engagera sig.