I tisdags passerades en viktig milstolpe i världen, utan att någon egentligen lade märke till det. Enligt FN passerade världen då åtta miljarder invånare. Utvecklingen har gått fort. För 50 år sedan var världens befolkning mindre än hälften av i dag, och den stora frågan då var hur världens resurser skulle räcka till den befolkningsexplosion som väntade.

Mänsklighetens förmåga att få naturresurserna att räcka har dock visat sig beundransvärt stor. I dag är det inte längre bristen på mat och olja som oroar, utan hur klimatet ska klara de utsläpp som så många människor kan orsaka. Den tanken har till och med lett vissa att avstå från att skaffa barn för miljöns skull.

Det är knappast en självklar slutsats. Vi vill fortfarande hoppas att människans innovationskraft ska kunna klara även klimatkrisen. Men framför allt utgör en försvagad familjebildning ett hot mot den kanske allra viktigaste befolkningsfrågan inför framtiden: bristen på födslar.

De fallande födelsetalen är dock inte jämnt fördelade över jorden. Nästa år ser Indien ut att gå om Kina som världens folkrikaste land. Det kommer att få politisk betydelse. Varför ska inte Indien få vara permanent medlem i FN:s säkerhetsråd när Kina är det – eller när ”småländer” som Storbritannien och Frankrike är det?

Världen har förändrats enormt sedan andra världskrigets slut, och tyngdpunkten flyttas stadigt söderut. De kommande trettio åren förväntas hälften av världens befolkningstillväxt ske i åtta länder: tre i Asien och fem i Afrika.

Världens befolkning lär alltså fortsätta växa även de närmaste decennierna, dock i klart försiktigare takt än tidigare. Människor lever längre, vilket är en välsignelse i sig, men bristen på unga kommer på många håll att orsaka allt svårare utmaningar. En äldre befolkning är svagare på innovationer och att utveckla sina länder, och med en alltför snedfördelad åldersstruktur räcker de unga helt enkelt inte till för att vårda de äldre.

Krisen i befolkningsfrågan berör stora områden. I nästan hälften av världens länder föder varje kvinna färre än de i genomsnitt 2,1 barn som behövs för en befolkningsmängd i balans. Riktig kris är det i ekonomiskt välmående länder som Sydkorea, Italien, Japan och Spanien, där genomsnittskvinnan föder färre än 1,5 barn.

Här i Sverige har vi fått mycket befolkningsstatistik sedan början av 2020, men den främsta effekten av coronakrisen blev inte dödstalen, utan de fallande födelsetalen, där den allra allvarligaste effekten inte synts förrän i år.

Hastiga befolkningsförändringar får genomslag i media, som flyktingkrisen 2015 eller de månader där dödsfallen i covid-19 toppade. Långsamma förändringar flyter oftare under mediernas radar, och därför riskerar politiker att missa dem. Men verkligheten finns där i alla fall, och många länder skulle behöva lägga mycket större fokus på barnafödandet som en långsiktig överlevnadsfråga.

Politiken behöver därför uppmuntra familjer, snarare än den individualism som naturligt nog inte underlättar familjebildning.

Regeringar behöver också göra det lättare att samordna yrkesliv och familjeliv, i stället för att med piska sätta arbetslivet före familjen, så som länge varit fallet i Sverige. Materiella resurser är nog bra, men om det inte finns en uppväxande generation som kan förvalta dem är det inte mycket värt.

Så även om världen nu har passerat ännu en miljard är det ändå uppenbart var befolkningspolitikens fokus bör ligga framöver. Det är inte mer av flyktiga relationer, preventivmedel och aborter, utan precis det motsatta: stabilare äktenskap och fler bebisar.