Det är ingen avundsvärd situation att sitta i regeringsställning i Sverige våren 2023. Efter snart fem månader vid makten – regeringen tillträdde den 18 oktober 2022 – fortsätter samhällsproblemen att torna upp sig på område efter område. Moderaternas valslogan ”Nu får vi ordning på Sverige” ekar i det ljuset som en alltför flåshurtig och kortsiktig pr-kampanj.
Sveriges problem är förstås äldre än fem månader och kan inte lastas nuvarande regering. På många områden handlar det i stället om ideologisk blindhet och politisk vanskötsel under flera decennier. Ett sådant område är skolan.
När regeringen Bildt 1992 genomförde friskolereformen, som innebar att friskolor kunde få elevpeng från staten för varje elev, var det ett viktigt beslut. Från kristet håll välkomnades det och gradvis har ett antal kristna friskolor etablerats i landet, många av dem med hög kvalitet. De är, i förhållande till det sammanlagda antalet skolor i landet, enbart en rännil, men en viktig sådan.
Enligt Kristna Friskolerådets statistik från januari 2023 handlar det om:
• Förskolor: 55 stycken, med totalt 2 096 barn.
• Grundskolor: 46 stycken, med totalt 7 352 elever.
• Gymnasieskolor: 6 stycken, med totalt 825 elever.
Samtidigt har friskolereformen lett till att stora skolkoncerner, med minst sagt varierad omsorg om elever och utbildning, etablerats i Sverige. I en svidande bister kritik – ”Går det att lita på högern om friskolorna?” – visar Anna Dahlberg på Expressens ledarredaktion hur en av de stora skolkoncernerna, Thorengruppen, systematiskt utnyttjar systemet och i grunden lurar eleverna på utbildning.
Det är en skam för Sverige, med sin stolta historia av lagstadgad folkskola sedan 1842 och med ett under lång tid välfungerande utbildningssystem, att detta får fortgå. För en borgerlig regering borde det vara självklart att inte bara värna valfrihet, utan också i lika hög grad värna kunskap, bildning och framtida konkurrenskraft.
Högklassig utbildning är viktig för individens möjlighet att skapa ett fritt och gott liv. Det gäller inte minst de många nya svenskarna som av naturliga skäl har en längre väg att gå för att bli etablerade och kunna påbörja en klassresa i Sverige.
Men det är också av största vikt för oss som kunskapsnation, med en historia av teknik och företag i världsklass. För att det ska gälla också i framtiden är ett fungerande utbildningssystem avgörande. Världsledande teknik och framgångsrika företag är, precis som så mycket annat, färskvara.
Under lång tid har mycket av skoldebatten fokuserat på två frågor. Dels har den handlat om de konfessionella skolorna – ofta felaktigt kallat ”religiösa skolor” – som med högt röstläge har kritiserats som grupp, när de egentliga problemen i själva verket har gällt enskilda skolor och då främst ett antal muslimska sådana. Dels har det handlat om vinstfrågan och ägarnas möjlighet att ta ut vinst på skolverksamheten.
Men den viktigare frågan om hur alla elever, oavsett bakgrund och behov, kan erbjudas en likvärdig och högkvalitativ utbildning, har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. I stället har ojämlikheten mellan vad olika skolor i Sverige erbjuder sina elever tillåtits att öka – vilket på sikt innebär en mer ojämlik framtid.
Utbildningsminister Lotta Edholm har utlovat en utredning som ska se över hur ramverket för friskolor kan stramas upp ytterligare, med målet att föreslå en ny friskolelag senast 2026. På sikt är det av stor vikt att regeringen äntligen vågar ta ett radikalt grepp för att få till en bättre ordning för Sverige skolor.