Stefan Löfven har under snart sex turbulenta år lett Sverige, men nu gungar marken under statsministern. Företrädare för LO är öppet kritiska, liksom de egna kommunpolitikerna, och S-märkta Aftonbladet har tagit sin hand ifrån honom och skriver om behovet av nytt ledarskap.

Löfven får goda omdömen från nära medarbetare och han framstår som en genuin och hedervärd person. Men fina personliga egenskaper väger inte upp brister i det politiska ledarskapet.

Så vad är problemen?

För det första: Statsministern har drivit en misslyckad strategi. Huvudmålet har varit att splittra Alliansen, det borgerliga samarbetet som för första gången på allvar utmanat det tidigare självklara socialdemokratiska maktinnehavet. På ytan har strategin lyckats; Alliansen ligger i spillror. Men konsekvensen har i stället blivit att ett nytt politiskt block, som kan bli ett större hot mot socialdemokratin, håller på att växa fram.

Politik liknar ibland schack. Det handlar inte om att göra ett smart drag som slår ut en tung pjäs hos motståndaren. Det handlar om att se konsekvenserna flera steg framåt och slippa vad engelsmännen kallar ”uninteded consequences”, alltså oavsedda konsekvenser. Som när president Bush störtade Saddam Hussein och befriade Irak – och i förlängningen fick se Mellanöstern störtas in i ett än större kaos.

Januariöverenskommelsen byggde på att V och SD ska isoleras och fråntas inflytande. Ett par drag senare ser vi att just de två partierna har större politiskt inflytande än någonsin. Det är ett strategiskt misslyckande.

För det andra: Statsministern har en inkonsekvent politisk linje. ”Mitt Europa bygger inga murar” blev snart till ord om ”EU:s miniminivå”, för att sedan bilda en regering med fortsatt generös migrationspolitik. Alla politiker måste kompromissa, det är politikens villkor. Men om trovärdigheten ska bestå måste det också över tid finnas en urskiljbar linje. Vad är Löfvens linje i de stora samhällsfrågorna?

Januariöverenskommelsen kännetecknas också av inkonsekvenser. För att behålla makten genomför Socialdemokraterna en liberal politik – som de själva i åratal bekämpat. Sådana kompromisser måste åtföljas av en övertygande berättelse om varför de är nödvändiga, annars undergrävs förtroendet. Den berättelsen har Löfven inte lyckats förmedla, vilket leder till en sista iakttagelse.

För det tredje: Statsministern har en bristande retorisk och visionär förmåga. Det vore önskvärt att sakpolitik var avgörande i politiken, men verkligheten är en annan. Ledarskap kräver kommunikativ förmåga och Löfven har inte orden i sin makt. En rad intervjuer och debatter är bevis nog.

Löfven har inte lyckats förmedla en bärande vision för vad hans regering önskar åstadkomma. Han har talat om Europas lägsta arbetslöshet, ett mål man misslyckats med. Han har lanserat begreppet ”samhällsbygget”, men intrycket är nog snarare att regeringen gör brandkårsutryckningar kring pågående kriser, mer än att det är ett långsiktigt och målmedvetet samhällsbygge.

Situationen i Sverige är utmanande, med stora samhällsproblem som måste lösas. För att det ska ske behövs ett ledarskap med en trovärdig och konstruktiv vision om vägen vidare och en förmåga att få medborgarna att tro att en sådan väg är möjlig. Det saknas i dag.

Oavsett politiska övertygelser – och kristna finns självklart på olika positioner längst den partipolitiska skalan – och oavsett våra dagspolitiska analyser, så kan kristna förenas vid Nya testamentets uppmaning att be för ”alla som har makt”, i det här fallet för Stefan Löven, hans regering och arbetet i den svenska riksdagen.