Rysslands president Vladimir Putin erkände på måndagskvällen utbrytarområdena Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Samtidigt lovade han att Ryssland skulle hörsamma en begäran om militär hjälp från dessa två områden, som enligt uppgift omedelbart började sättas i verket. Det handlar om två tunga gruv- och industriområden med stora kolreserver, som 2014 förklarade sig självständiga från Ukraina men som före Rysslands erkännande endast erkänts av Sydossetien, självt ett knappast av någon erkänt utbrytarområde från Georgien som tidigare varit orsak till krig där även Ryssland deltagit.
Tillvägagångssättet är klassiskt, vi har sett det tidigare när Nazityskland erövrade Tjeckoslovakien och när Sovjetunionen angrep Finland 1939, på föregiven vädjan från en i hast upprättad kommunistisk utbrytarregering, styrd från Moskva.
De två utbrytarområdena i Ukraina, där många är rysktalande, började som en ockupation av olika myndighetsbyggnader som successivt växte. De hade inte kunnat överleva och förklara sig självständiga utan ett omfattande ryskt stöd.
Det är vad som händer vid gränsen till övriga Ukraina som är avgörande. Också här kan historien ge besked om tänkbart scenario. Påstådda militära hot kan tas som intäkt för vidare invasion, i självförsvar som det brukar heta. Ryska trupper står beredda, men kommer att möta motstånd från ett jämförelsevis starkt ukrainskt försvar.
En djupare orsak till konflikten är den vilja till närmare samarbete med väst som finns i Ukraina. Medlemsskap i EU och Nato har diskuterats under lång tid och har sannolikt ett betydande folkligt stöd. Orsaken till den kaotiska situationen 2014 var att dåvarande presidenten Viktor Janukovytj i stället inledde ett närmande till Ryssland vilket ledde till motstånd och slutligen hans fall. Det var i samband med detta som Ryssland invaderade Krim-området vid Svarta havet och gav stöd till de två nu aktuella utbrytarområdena.
Ryssland motsätter sig att Ukraina går med i Nato, vilket inte heller kan ske om inte samtliga Nato-länder är eniga i frågan. En viss parallell kan från rysk sida dras till Kuba-krisen, där USA tvingade en rysk fartygskonvoj med avancerade militära vapen att vända innan den nådde fram till Kuba. Med Kuba som rysk militärbas hade USA haft ett dödligt hot inpå huden. Putins resonemang i dag är likartat; med Nato i Ukraina etableras enligt Ryssland ett hot långt in i ryskt närområde. Den stora skillnaden är förstås att Nato är en försvarsallians, medan Ryssland gång på gång har ägnat sig åt aggression mot sina egna grannländer.
Under Kuba-krisen var USA och Nato en sammansvetsad enhet. I dag med många fler medlemsländer, varav många från det tidigare kommunistiska Östeuropa, är organisationen mer splittrad. Flera tunga europeiska stater är beroende av energi från Ryssland. Av naturliga skäl finns det också större tvekan inför militära aktioner i Europa, dit eventuella militära insatser i Ukraina snabbt riskerar att slå tillbaka mot de europeiska stater som under förra århundradet lades i ruiner med många miljoner döda.
Tunga Natoländer, som Tyskland och Frankrike, är tveksamma till att bistå Ukraina militärt men är beredda att sända sjukvårdsinsatser och annan humanitär hjälp. USA har däremot möjligheter att agera som självständig part, utanför Nato, och har redan skickat omfattande militär hjälp. Därtill står trupper redo att förflyttas till Östeuropa. De europeiska ledarna har förklarat att man nu skärper sanktionerna mot de två utbrytarområdena.
Risken för ett krig i Ukraina, med den spridningseffekt västerut, som kan bli följden, har ökat dramatiskt. Än finns dock tid för diplomatiska lösningar. Ukraina har svarat med en begäran om att FN:s säkerhetsråd ska sammankallas. Och det talas om ett möte mellan Vladimir Putin och den amerikanske presidenten Joe Biden. Men tiden håller på att rinna ut, klockan tickar mot en katastrof.