På fredag inleds det judiska nyårsfirandet. Precis som de flesta andra gånger står Israel under hårt tryck från en hotfull fiende. Just detta år är dock annorlunda, då fienden inte är mänsklig utan ett mikroskopiskt virus.

Samtidigt förbättras hastigt relationen till de arabländer som i sjuttio år betraktat den judiska staten som ett virus att utplåna. Båda dessa scenarion illustrerar en hel del av det som är särskilt med Israel.

Det är få länder som offentligt annonserar regler för hur bönemöten ska hållas inför stora högtider. Den andra vågen av corona­pandemin har nu tvingat Israel att genomföra sin andra nedstängning, och inför nyåret är det noggrant angivet var, hur och vilket antal som får samlas till bön.

Detta är Israels sätt att markera sin religiösa identitet. När landet möter det nya året förväntar sig staten att stora medborgargrupper vill göra detta i bön inför Gud.

Jämförelsen med det sekulära Sverige infinner sig spontant. Politiker, myndigheter, ja, till och med kristna kyrkor och samfund har täckts av en ideologisk filt under vilken människor förväntas leva sitt liv inom en huvudsakligen sekulär ram. Religionshistorikern David Thurfjell beskriver det som att kristen tro i det offentliga Sverige betraktas som ”lite pinsam”.

Sverige gör väl i att påminna oss om att den svenska obekvämheten inför religion är en apart företeelse i den större världen.

Samtidigt som corona­pandemin slagit hårt mot Israel har de lyckats nå en historiskt god relation till flera arabiska länder. Och paradoxalt nog tycks corona­pandemin här ha spelat fredsprocessen i händerna. Premiärminister Netanyahus regeringspartner Benny Gantz slog i somras fast att den delvisa annekteringen av delar av de bibliska områdena Judeen och Samarien måste dröja för att kunna lägga allt fokus på corona­hanteringen.

Den fördröjningen blev därmed också en pusselbit i förhandlingen med Förenade arabemiraten och Bahrain, som nu upprättat diplomatiska förbindelser med Israel och tagit avgörande steg på vägen mot erkännande, relationer och i slutänden: fred. 

Det omvälvande i processen blir tydligare utifrån att arabstaternas långvariga fientlighet inte grundar sig i Israels agerande efter 1967, utan på det enkla faktum att staten existerar över huvud taget. Arabstaterna satte redan före 1948 ner foten i att ingen judisk stat ska finnas i Mellanöstern. Det vore något enormt om den positionen nu äntligen börjar vända i fredssträvan från arabvärlden, där Saudiarabien utgör den allra viktigaste spelaren på väg mot normalisering. 

Opinionsbildaren Johan Ingerö skrev på sociala medier att alla vet att om denna process skett under Barack Obama, då hade medierna flödat över av hyllningar. Men eftersom det mediala och politiska etablissemanget i Sverige ogillar styret i både USA och Israel omgärdas dessa unika steg mot fred i Mellanöstern i stället av insinuationer eller direkt kritik.

Västerländska demokratier kunde i det här läget visa åtminstone en viss beundran för hur Israel trots mycket höga siffror av corona­smittade ändå lyckas hålla nere dödstalen mycket bättre än Sverige och andra länder.

Men det vore faktiskt också tillfälle för en försiktig applåd över de hastigt förbättrade relationerna med arabstaterna: till Trump­administrationen, som förhandlat fram avtalen, till Israel, som kunnat stå pall som demokratisk stat genom alla år under direkt hot om utplåning, men också till det politiska ledarskapet i de arabländer som vågat ta steg mot en helad och mer vuxen relation till den judiska staten.

Kanske kan vi en dag få se en vuxnare hållning i ärendet även från svenska opinionsbildare?