Smörgåsbordet är en svensk uppfinning. Slå upp ordet ”smörgåsbord” i en engelsk ordlista och översättningen är ”smorgasbord”. Bara prickarna fattas. I Sverige plockar vi gärna ihop vår egen tallrik, eller religion, som de hyper-individualister vi är. Färdiga, beprövade menyer (läs: kristendom) uppfattas mest som en förtryckande tvångströja från förr. Nej, i Sverige är vi mer frigjorda än så. Vi gillar olika, talar om tolerans och är lite så där härligt normkritiska till mans.

I onsdags berättade vi om familjen Olsson i Rydaholm som hade lyckats stoppa skolan på orten från att ha yoga på schemat. Att den sjuårige sonens klass skulle ha yoga på lektionstid kom som en överraskning för föräldrarna och uppdagades först i samband med ett utvecklingssamtal. Föräldrarna, som är kristna, ville inte att deras son skulle praktisera yoga.

Reaktionerna på familjen Olssons berättelse lät inte vänta på sig. Både lokaltidningar, riksmedia, branschmedia och internationell media plockade upp vår nyhet. Trafiken på vår hemsida slår alla rekord. På vår Facebook-sida får den känslige kryssa fram mellan invektiv och skällsord. Många framställer det som trångsynt att föräldrar inte vill att deras sjuåringar ska praktisera yoga. Och där någonstans börjar logiken halta.

Om vi nu tror på smörgåsbordet som princip, varför då reagera så kraftfullt när någon kräver sin rätt att slippa en av rätterna? Det verkar onekligen trångsynt.

Här ryms en märklig dubbelhet i vår kultur. Å ena sidan säger vi oss vilja värna smörgåsbordet. Vi gillar tanken på mångfald och olikheter. "Men nåde den som inte äter av sillen", säger vi och hytter med näven åt fritänkarna. I Sverige äter vi nämligen sill. Och yogar. Om någon inte vill yoga så slår de mer fascistoida dragen i den svenska överideologin till. Då övergår det förment toleranta smörgåsbords-tänkandet i tvingande konsensus.

Vi lever som bekant i ett land där debatten om konfessionella inslag i skolan normalt handlar om huruvida en präst får säga ”Gud välsigne er” till barnen på skolavslutningen, eller inte. Ett land där Skolverket har gjort försök att analysera psalmer för att avgöra hur kristna (läs: farliga) de är. I ett sådant land kan man tycka att det skulle vara omöjligt att lågstadieelever – på lektionstid dessutom – tillåts praktisera yoga, som utan tvivel har sina rötter i hinduism och österländsk tro.

Men så enkel är inte ekvationen. För yoga handlar inte om andlighet, säger man. I fråga om andliga rötter skulle det förstås vara bättre att konsultera hinduerna själva än att förlita sig på antingen sekulariserade svenskar (som inte tror att det finns någon andlig verklighet alls) eller andligt naiva svenskar (som tycker att all andlighet är bra andlighet).

I samband med vår rapportering hörde en profilerad hinduledare av sig till vår redaktion och var kritisk till att yoga hade stoppats på skolan i Rydaholm. I sitt mejl framhåller han yogans rötter till hinduismen och talar sig sedan varm för alla fördelar med yoga. Som en liten lätt slutkläm kräver han att kung Carl XVI Gustaf och statsminister Stefan Löfven snarast utlyser folkomröstning med syfte att införa yoga ialla skolor i Sverige. Så hinduerna själva ser uppenbarligen yogans koppling till hinduism och agerar som yoga-missionärer bland naiva västerlänningar.

Jo, i Sverige gillar vi smörgåsbord. Men vi äter det helst i en trång åsiktskorridor, så att ingen får för sig att missa de obligatoriska rätterna. För sådana rätter verkar finnas i smörgåsbordets förlovade land.