Förra helgens terrorattentat i Orlando var en fruktansvärd tragedi. Det finns inga förmildrande omständigheter kring när Omar Mateen mördade 49 människor på en gaybar. Vad som normalt pågick på platsen är inte relevant för hur vi bör se på dådet; vår kallelse som kristna är att sörja med dem som sörjer och göra vad vi kan för att motverka sådana här våldsgärningar och de faktorer som ligger bakom dem.
Medierapporteringen om orsakerna till terrordådet slog snabbt fast motivet som hat mot homosexuella, vilket har fått stort genomslag i efterspelet till dådet. Den inställningen syntes hos den brittiske vänsterdebattören Owen Jones, som av många lyfts fram som förebild när han i protest stormade ut från en tevesoffa där panelen försökte diskutera om massmordet kunde ha en bredare förklaring än enbart hat mot sexuell läggning. Samma synsätt framkom i onsdagens partiledardebatt i Sveriges riksdag, men även utanför kammaren när Kristdemokraternas partiledare gjorde ett historisk unikt utspel.
Det brukar normalt vara klokt att vänta lite med att dra säkra slutsatser om orsakssamband. Mycket pekar på att detta även gäller händelserna i Orlando.
Låt oss jämföra med två välkända händelser i vår närhet. Taimour Abdulwahab försökte 2010 begå Sveriges hittills enda självmordsattentat. Hans syfte var glasklart: han ville straffa Sverige för att ha släppt fram Lars Vilks och andra som han ansåg håna islam. Han tycktes dock inte ha valt ut några specifika offer; troligen var hans mål julhandlande svenskar.
Mördaren Breivik i Norge 2011 antogs i början ha haft kristna motiv, men har senare förklarat sig följa asatron. Breivik hade dock både ett tydligt motiv och ett tydligt mål. Med sina terrorattentat ville han marknadsföra sitt manifest mot mångkulturen. Målet var dels regeringskvarteren, men framför allt unga socialdemokrater på Utöya.
Kring terrorbrottet i Orlando verkar det dock svårare att dra några säkra slutsatser. Polisen har ännu inte funnit något brev eller liknande där Mateen förklarar sina motiv. Han har dock ringt in korta meddelanden innan och under dådet, där han sade sig stödja IS. Men han gav inga indikationer på någon specifik grupp, samhällsfenomen eller ideologi som han ville attackera. Det som framkommit om hans egna återkommande besök på gaybaren, hans återkommande verbala utfall mot olika samhällsgrupper samt hans aktivitet på gayforum på nätet pekar hittills inte på att han skulle ha drivits av ett hat mot just homosexuella.
Det som framkommit är snarare sådana tecken som ofta kännetecknar amerikanska massmördare.
Utanförskap, våldsbenägenhet, svårigheter med sociala eller sexuella relationer, samt en stegvis radikalisering i hemlighet. Och därefter ett klimax där gärningsmannen avslutar allt i dödlig katastrof på en plats där han känt sig missförstådd eller förskjuten. Vissa sådana terrorister har på senare år bekänt sig till islamistiska terrorgrupper, andra har det inte.
Vi har alltså i nuläget ingen egentlig information om motiv eller om mördaren ville angripa en utpekad grupp eller inte. Det låg något ovärdigt över dem som inom mindre än ett dygn använde tragedin till att lyfta fram sig själva och sin politiska agenda, alltifrån Donald Trump till motsatta sidans hbtq-lobbyister.
Utan att kunna säga mer i sakfrågan kan vi ändå slå fast att samhället står inför två dödliga hot. Dels den kombination av lättillgängliga automatvapen och marginaliserade unga män som fortsätter att skörda offer i USA.
Och dels den militanta islamismen som direkt eller indirekt fortsätter att inspirera till massmord, inte bara i USA utan i hela världen.
Massakern i Orlando hanteras lämpligast genom att omvärlden delar de efterlevandes smärta och sorg, men undviker frestelsen att plocka politiska poäng på offren, oavsett vilken tanke som styrde mördaren just när han tryckte av sitt vapen.