I veckan som gick var det helgonförklaring av Elisabeth Hesselblad i Rom. Det är första gången på 600 år som en svensk person helgonförklaras. Hesselblads livsgärning är på många sätt imponerande. Under Andra världskriget befann hon sig i Rom och räddade på ett heroiskt sätt judar undan nazisterna. För detta mod har hon av Israel postumt – och välförtjänt – tillägnats den hedervärda titeln ”rättfärdig bland folken”.

Det finns all anledning att uppmärksamma människor som är föredömen i tro, liv och gärning. De kan fungera som exempel för oss andra. Som kristna, kanske inte minst i vårt land, har vi ofta varit dåliga på att lyfta fram troshjältarnas exempel. Den svenska jantelagen slår lätt till och gör att vi inte vill att någon ska riskera att framstå som förmer än någon annan. Men nog finns det sanna troshjältar, som kan fungera som föredömen på olika sätt i våra liv. Exempel som William och Catherine Booth, Moder Teresa, Carl-Olof Rosenius, William Wilberforce, Lewi Pethrus, Maximilian Kolbe – eller varför inte Jesu egen mor, Maria.

Men när detta är sagt. Steget från att lyfta fram troshjältar som exempel till att helgonförklara människor är mycket långt. För den som vill att Bibeln ska vara yttersta auktoritet för kristen tro är en helgonförklaring allt annat än självklar. Den är i själva verket ett avsteg från – eller tillägg till – en bibeltrogen hållning. På samma sätt som vi kritiserar sammanhang och personer somdrar ifrån saker från Guds ord, bör vi rimligen kritisera sammanhang och personer som lägger till saker till Guds ord. För evangeliska kristna borde det vara en självklarhet att sätta punkt där Bibeln sätter punkt. Vi jämställer inte senare traditioner med Guds ord.

Att kritisera enskilda läror eller kyrkosystem innebär inte att vi slår på människor, dömer ut enskilda katoliker eller förfaller till någon hetsig ”anti-katolicism”. Men varje lära måste, ur ett evangeliskt perspektiv, mätas mot vad Bibeln säger om saken. Det gäller såväl läror inom evangeliska sammanhang som katolska läror om till exempel helgon, avlat eller skärseld. Ytterst sett handlar frågan om vad, eller vem, som ska vara yttersta auktoritet för kristen tro. För en evangelisk kristen är svaret självklart: Bibeln.

Det går inte att finna bibelstöd för läran om helgon. Den är ett senare påfund och kräver att senare tradition jämställs med bibelordet, vilket är främmande för evangeliskt kristna. Bibeln uppmanar oss att be till Fadern, i Jesu namn. ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.” (Joh 16:23) Ingenstans uppmuntras vi att be några helgon om förbön. Om nu Fadern ska ge oss vad vi än ber om i Jesu namn finns det ingen anledning att gå via varken Maria, Elisabeth Hesselblad eller någon annan helgonförklarad människa. Det är helt enkelt både obibliskt och onödigt. Vi kan komma direkt inför Fadern, i kraft av Jesu blod. (Hebr 10:19)

Ibland brukar bön till helgon jämställas med att be en vän om förbön. Men det finns en del definitiva skillnader, mer än de uppenbara skillnaderna att vi känner våra vänner och att de lever. Ett av skälen till helgonförklaringen är att böner om Elisabeth Hesselblads förböner – efter hennes död – påstås ha botat en kubansk pojke från cancer. Utifrån tanken att hennes böner därmed verkar ha större effekt inför tronen än andras blir hon alltså kanoniserad. Att hon har helgonförklarats innebär dessutom att hon kan åkallas i katolska kyrkans offentliga böner, att mässa kan firas till hennes ära och att hennes reliker ska vördas offentligen. Allt detta är främmande för evangelisk tro och bortom Bibeln. Och det är knappast någon som brukar åkalla sina vänner i offentliga böner, fira mässa till deras ära eller vörda deras kroppar. Så jämförelsen haltar.

Bibeln talar, om och om igen, om ”alla de heliga”, syftande på alla troende. I Uppenbarelseboken 19:9 säger ängeln till Johannes: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid." Och han tillade: "Dessa Guds ord är sanna." Alla vi som är troende och inbjudna till bröllopsfesten verkar med andra ord vara både ”helgonförklarade” och ”saligförklarade”.

Det finns all anledning att glädjas åt och hedra Elisabeth Hesselblads osjälviska och modiga handlingar, när hon räddade judar undan nazisternas ondska. Men låt oss, med Bibeln som grund, stanna där. För det är skillnad på att hedra troshjältar och att be till helgon.