När man lägger pussel är det en fördel att inte enbart stirra på de enskilda pusselbitarna för att se hur de passar samman. Man behöver också lyfta blicken och se hela bilden. Då blir det avsevärt lättare att se hur de olika delarna passar in i helheten.

I bilden av vad som händer i vår kultur är det två dramatiska förändringar som är viktiga att få syn på – för att kunna passa samman de många mindre bitarna.

Den första förändringen är sekulariseringen. Själva ordet kommer från det latinska ordet saeculum, som har med tid att göra, som i det svenska ordet sekel. Sekularisering innebär att den här tiden – inte den kommande tidsåldern – och den här världen är det enda betydelsefulla. Gud, all andlig verklighet och evigheten avvisas. Det är den här världen och den här tiden som är det enda verkliga och den enda viktiga.

Den andra förändringen är individualismen, som är en följd av sekulariseringen. När Gud har avsatts tar människan hans plats. Människan blir, som redan den grekiske filosofen Protagoras formulerade det, ”alltings mått”. Den individuella människan blir sin egen norm. Det finns ingen plan för människan, ingen avsikt med vår existens. Människan kan identifiera sig själv och sitt liv helt efter eget huvud eftersom det inte finns några förpliktigande referensramar utanför henne som individ.

Det låter inledningsvis som en stor frihet men innebär på sikt en degradering av människan. Hon är ingenting i sig självt; hon måste göra sig till något.

Formulerat på ett annat sätt: Det finns inte längre någon mening med livet, eftersom det inte finns någon som menat något med människans liv. Det som återstår för individen är därför att försöka finna en mening i livet.

I senaste numret av nyhetsbrevet Existentiell svindel finns en fin intervju med psykoterapeuten och prästen Jan Byström. Han menar att en ”utmaning för en del sekulära människor är att de inte riktigt har några mål med sina liv.”

Han fortsätter: ”Jag har träffat en rad patienter där jag frågat: ’Vad vill du med ditt liv?’ och hört samma svar så många gånger: ’Det har jag aldrig tänkt på.’ Man lever sitt liv utifrån korta belöningar, som till exempel vart man ska åka på semester.” Det man fokuserar på är helt enkelt att finna punkter av mening i livet.

Här står vår kultur inför ett ödesdigert problem. Om det inte finns en mening med livet tenderar det att på sikt undergräva också meningen i livet. Detta finns med i bakgrunden till att så många unga människor i dag mår dåligt – trots att de i yttre mening inte saknar någonting.

Hur kan det vara meningsfullt att försöka foga samman enskilda pusselbitar om bitarna inte är en del av en bild? Om de kan fogas samman hur som helst eftersom det inte finns något sätt som de bör sättas samman på?

Avsaknad av mening med livet är en smärtpunkt i vår kultur och det är därför vi talar så lite om existentiella frågor. Som det tragiska svaret psykoterapeuten så ofta får på frågan om vad man vill med sitt liv: Det har jag aldrig tänkt på.

Här har vi som kristna en viktig kallelse att väcka frågorna om den större bilden och få i gång de existentiella samtalen. För det finns ett hoppfullt alternativ till den sekulära och individualistiska livssynen. Om Gud finns som skapare av universum innebär det att det finns en mening med livet. Om människan är skapad till Guds avbild har vi identitet och signifikans bara i och med vår existens.

Gud utgör svaret på vår kulturs stora dilemma: Eftersom han finns, finns det både mening med livet, mening i livet och hopp för framtiden.