I ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av religioner och livsåskådningar sida vid sida blir sanningsfrågan lätt satt på undantag. Juridiskt och sociologiskt accepterar vi helt motsatta uppfattningar, och så måste det vara. Det är det enda sättet att bygga ett fritt samhälle på.

Men frestelsen som följer är att undvika att ta ställning till vad som i all mångfald är sant och vad som är falskt.

I veckan beskrev biskop Fredrik Modéus muslimerna som sina ” trossyskon” – ett påstående som ropar efter förtydliganden. Självklart är vi som kristna syskon med muslimer i den meningen att vi alla tror. Det gäller för övrigt också ateister, som tror att det inte finns någon gud, och agnostiker, som tror att gudsfrågan inte går att besvara. Alla människor är troende.

Muslimer är också våra trossyskon i att vi delar en innehållsligt överlappande tro. Vi tror gemensamt på den ende Guden som skapat världen och som en dag ska hålla dom. Men också i gudstron skiljer vi oss radikalt åt. Muslimer kallar inte Gud Fader och de avvisar den kristna bekännelsen av en treenig Gud: Fader, Son och helig Ande.

Kontrasten blir ännu tydligare i synen på Jesus. Islam avvisar allt det grundläggande i den kristna bekännelsen till Jesus. De avvisar inkarnationen, att Sonen, den andra personen i gudomen, blev människa. De avvisar försoningen, att Jesus dog för våra synder. Och de avvisar uppståndelsen, att Gud på den tredje dagen efter korsfästelsen uppväckte Jesus från de döda. 

Utan inkarnationen, försoningen och uppståndelsen finns det ingen kristen tro. Därmed blir det förvirrande när kristna ledare kallar muslimer för trossyskon – de är ju inte våra syskon i tron på Jesus Kristus.

I Expressen intervjuas författaren Louise Boije af Gennäs och då kommer frågan om gudstro och andlighet upp: ”Olika religioner är för mig som att en person har en grön tröja och en annan en blå. Men alla behöver en tröja för det är lite kallt.”

Bilden med tröjorna är väl vald som illustration av det nutida tänkandet kring religion. Det handlar för af Gennäs om en långtgående relativism där ”jag definierar min tro som jag själv vill”. Sanningsfrågan finns inte kvar längre: ”Jag tror att vi förr eller senare kommer att se den första kristenmuslimen, eller den första judiska buddisten, som vågar plocka russinen ur de olika religionernas kakor. Kan vi människor inte bara sluta bråka och tjafsa … om du gillar både Kristus och Buddha, vad gör det för skillnad? Det är inte min tro mot din tro. Det viktiga är att vi är tillfreds och inte bråkar, utan respekterar varandra.”

Respekt mot varandra är avgörande i ett pluralistiskt samhälle. Men den respekten har flera dimensioner. Vi behöver också respektera de olika religionernas egenart och de anspråk om verkligheten och historien som de gör.

Utifrån den kristna tron finns en annan bild än religioner som tröjor som hjälper oss mot kyla. En bättre bild är människan som allvarligt sjuk – en sjukdom som utan medicinering slutar med döden – och de olika religionerna som erbjudanden om medicin. Problemet är att det finns alltför mycket placebo och för mycket alternativ medicinering, som för stunden kan lindra men som i längden inte hjälper, eftersom de inte kommer åt sjukdomens orsak.

Enligt Nya testamentet finns det bara en medicinering som kan bota oss: tron på Jesus. Det vi behöver i dag, snarare än konstant nedtoning av trons innehåll, är en ödmjuk men klar presentation av den kristna tron, och en apologetik – en argumentation – för varför vi tror att den är sann.