Den här veckan pågår Stockholm Pride. I år är det, som med så mycket annat, i en nedtonad version. Vad som dock inte är nedtonat är Försvarsmaktens deltagande.

Detta utannonserades med en helsidesannons på Svenska Dagbladets framsida. Under rubriken ”En flagga värd att försvara” anförs tre beväpnade soldater av en fjärde soldat som bär, inte den svenska fanan, utan en prideflagga.

Överbefälhavare Micael Bydéns motivering lyder så här:

– Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret som arbetsgivare för våra medarbetare och frivilliga … Genom att delta i Pride vill Försvarsmakten visa sin tolerans för människors olikheter i det land vi ska försvara.

Sverige är sedan länge ett pluralistiskt land. Vi har vitt skilda övertygelser om Gud, religion och tillvarons yttersta beskaffenhet. På samma sätt lever vi sida vid sida med olika uppfattningar i frågor om livsstil, sexualetik och medicin-etiska frågor som abort och dödshjälp. Det är förstås helt riktigt att Försvarsmakten därför måste vara en plats där människor, helt oavsett alla dessa olikheter, ska känna sig trygga, välkomna och kunna tjäna landet.

Men frågan är om Pride är det rätta sammanhanget för Försvarsmakten?

Under alltför många år har Pride kunnat segla under dubbel flagg. Den ena sidan av organisationens arbete handlar om människovärde och mänskliga fri- och rättigheter. Den andra sidan av organisationens arbete är politisk aktivism när det gäller frågor relaterade till kropp, sexualitet, kön, fortplantning och barn.

Här måste man beundra Pride: De har lyckats med konststycket att få hela det offentliga Sverige – politiker, journalister och myndigheter – att helhjärtat bejaka organisationen utifrån det första syftet, men samtidigt därmed ge dem medvind i organisationens andra syfte, den politiska aktivismen. 

Det är här Försvarsmaktens deltagande på Pride är problematisk, eftersom Försvarsmakten inte ska delta i politisk aktivism.

När en soldat i Livgardet 2017 vägrade att delta i Pridemarschen konstaterade Försvarsmaktens personalansvarsnämnd att Prideparaden är en ”sammankomst för opinionsbildning” och soldaten friades därför från anklagelsen att ha arbetsvägrat. 

I ett pluralistiskt samhälle ska Försvarsmakten inte engagera sig i opinionsbildning och varken gå i en Jesusmanifestation eller i ett Pridetåg. Det finns bättre sätt att göra den egna organisationen välkomnande för landets invånare än att engagera sig i polariserande, politisk aktivism.