I morgon tisdag inleds årets kyrkomöte i Uppsala. Som vanligt väntar ett antal motioner på att diskuteras och beslutas. Vissa av dem handlar om att förvalta kyrkans grund, andra om att dra bort i en ny riktning.

Det är alltid med en viss bävan som bibeltrogna deltagare drar upp till kyrkomötet. Vad i den evangelisk-lutherska tron är det som de nydanande krafterna vill försöka omforma eller rycka upp den här gången? Just i år har förhandsdiskussionerna främst handlat om förslaget att ålägga alla präster vigselplikt av homosexuella par. Signalerna pekar dock på att den teologiska ledningen vill hålla fast vid en frihet för präster på det här området. Åtminstone i nuläget, ska kanske tilläggas.

Historien indikerar att man bör hejda sig lite med att ropa faran över. Det senaste seklet rymmer flera tillfällen där teologer först sagt en sak, men ändå körts över av de politiska partier för vilka Svenska kyrkan i första hand är ett verktyg för att omforma landet efter just sin ideologiska preferens. Vissa sådana krafter är socialistiska, där kyrkan tänks som en del i att nå marxismens högre politiska och ekonomiska mål. Andra är liberala, där kyrkan bara kan godtas så länge den bejakar individens frihet och autonomi. Andra krafter slutligen är nationalkonservativa, där kyrkan ska bevaras enbart som en symbol för gångna tiders Sverige.

Ingen av dessa politiska krafter drivs av övertygelsen att kyrkan ska utföra sitt uppdrag som Kristi kropp på jorden, byggd på Bibelns budskap och bekännelseskrifterna. Det partipolitiska inflytandet är därför fortsatt Svenska kyrkans värsta gissel.

I våras vid European Leadership Forum delade SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson en bild inför kristna ledare från hela Europa. Den bilden är relevant även inför årets kyrkomöte. Låt oss tänka tanken att Petrus, Jakob och Paulus, stöttepelarna i den första församlingen, skulle besöka en nutida kristen sammankomst. De skulle säkert undra över vissa kulturella inslag, men när de väl kommit förbi den punkten kan vi vara övertygade om att de skulle lyssna med ett enda specifikt fokus:

Har de hållit fast vid evangeliet? Förkunnar de samma budskap som vi själva predikade efter att ha mött den uppståndne Jesus och mottagit missionsbefallningen från honom?

Vi kan anta att dessa trons fäder skulle dra en lättnadens suck om de efter två tusen år fortfarande skulle kunna besöka en kristen samling och få höra att tron var bevarad intakt och fortfarande förmedlades enligt Jesu ord och apostlarnas undervisning. Responsen skulle dock förmodligen bli en helt annan om de insåg att budskapet hade förändrats och tagits över av politiska ambitioner, som dessutom ofta formulerats i polemik med trons själva centrumpunkt. Vi kan utgå från att det i sådant fall skulle vara fler än Petrus som gick ut och grät bittert.

Varje kyrka och samfund som aktivt eller omedvetet går bort från trons grund formar samtidigt sin egen undergång. De som däremot börjar med att se bakåt på sina rötter kommer alltid att ha framtiden för sig. Låt oss be och verka för att Guds Ord, Hans rike och det fulla evangeliet ska förmedlas och få vara bas för varje samling där kristna samlas för att välja väg och ta beslut – i mindre samlingar och gudstjänster såväl som på samfundskongresser och kyrkomöten.