Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret i Oświęcim, Auschwitz-Birkeanu. För att hedra både offer och överlevare högtidlighålls varje år Förintelsens minnesdag detta datum.

I år är det 73 år sedan befrielsen och fortfarande finns det överlevande kvar ibland oss som kan berätta. Men de blir allt äldre. Och allt färre. Andra behöver nu ta vid för att världen inte ska glömma. För dessvärre är minnet kort, och de historierevisionistiska krafterna ihärdiga.

”Det får inte hända igen”, brukar man säga. Och med tanke på att historien har en tendens att upprepa sig, finns det all anledning att vara vaksam. Antisemitismen tilltar, i vårt land och på vår kontinent. Många judar känner sig säkrare i Israel än i Sverige, trots dess ideliga terrordåd och krigslarm.

Det säger oss faktiskt något viktigt, både om Israel och om antisemitismen på våra breddgrader.

Det finns nämligen en stor och viktig skillnad mellan då och nu, mellan 40-talets Europa och vår tid. Den skillnaden heter: Israel. Faktum är att staten Israel är en yttersta garant – en slags sista utpost – för att Förintelsen inte ska kunna upprepas.

Hur många liv hade kunnat räddas om staten Israel hade grundats tio år tidigare? Då hade judarna haft ett land att fly till när pogromerna satte i gång på allvar, i samband med Kristallnatten i november 1938.

Nu hade de inget land, och därmed ingenstans att ta vägen. I stället föstes de in i boskapsvagnar. De klämdes mellan Hitler och omvärlden. Många länder stängde gränserna och tittade bort, alltmedan judiska butiker, synagogor och hem vandaliserades. Medan människor som burit upp stora delar av samhället bara försvann från en dag till en annan.

När vi nu högtidlighåller Förintelsens minnesdag finns det all anledning att lyfta fram detta det främsta motvärnet mot antisemitismen, staten Israel.

Många har synpunkter på Israels agerande i olika sammanhang, inte minst när det gäller konflikten med palestinska araber. Sådana synpunkter får man självklart ha – även om måttstockarna ofta är olika, en för Israel, en för andra länder.

Nåväl. En sak är dock faktiskt omöjlig: att med trovärdighet stå upp emot antisemitismen i vår tid och samtidigt ifrågasätta Israels rätt till sitt land. Det är som att stå för människors rätt att leva och andas, men samtidigt förvägra dem rätten till syre.

Israel har blivit nationernas jude, den gamle syndabocken för världens problem. Det som ibland beskrivs som antisionism är i själva verket en muterad version av den uråldriga antisemitismen. För Israel är en judisk stat. Och om andra stater förtrycker den judiska staten är det att betrakta som en slags stats-antisemitism.

Just därför är det så allvarligt när Sveriges nuvarande regering – med utrikesminister Margot Wallström i spetsen – riktar sina attacker mot Israel. Den svenska nationen ger sig på den judiska nationen – det land som är det judiska folkets sista postering mot antisemitismen.

Nej, något så fasansfullt som Förintelsen kommer med största sannolikhet inte att hända igen, och det är staten Israel – som i år fyller 70 år – som är garanten för det. För skulle antisemitismen bli för svår i Europa, Sverige – Malmö – finns det numera en nation som välkomnar judar med öppna armar. Tack och lov.

Allt detta är judar väl medvetna om. Att utan Israel är judarnas existens hotad. Att utan Israel lever judar som ständigt jagade villebråd. Men hur är det med oss andra?

I diskussioner som pågår kan det vara värt att påminna sig om att Israels blotta existens är en provokation för deras grannar. Mahmoud Abbas söker efter andra länders erkännande av en palestinsk stat, men vägrar själv att erkänna den judiska staten Israel. Han vill förgöra antisemitismens motgift.

Det bästa sättet att hedra Förintelsens offer och överlevare måste rimligen vara att stå upp för judarnas rätt till den utpost som 40-talets judar förvägrades. När vi ställer oss på Israels sida, hedrar vi i själva verket Förintelsens offer.