Vilket ansvar och vilka skyldigheter har politiker gentemot medborgarna? Hur ska medborgarnas skattemedel förvaltas? Har politikerna rätt att uppställa krav och villkor för att medborgarna ska få del av det välfärdsstöd som de själva genom höga skatter finansierar?

Den opinionsmätning som presenteras på nyhetsplats i dagens tidning ger ett klart och viktigt besked: en mycket stor medborgarmajoritet anser inte att politikerna ska lägga sig i hur föräldrar fördelar föräldraförsäkringen. Det är föräldrarna själva som ska avgöra hur de utifrån sin egen situation vill använda det stöd samhället erbjuder. Också bland Socialdemokraternas väljare är inställningen klar: politikerna ska inte bestämma över familjerna.

Endast bland Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare finns ett stöd för kvoteringsmetoden. För Miljöpartiets del är det en god illustration till vandringen vänsterut, med allt starkare totalitära inslag. Under partiets tidigare decennier hade man en betydligt mer medborgarorienterad inställning i välfärdsfrågor. I dag är det maktspråk mot medborgarna som gäller.

Föräldraförsäkringen är i sig ett avsteg från den grundläggande jämlikhetslinjen i välfärden. Trots namnet är det inte en försäkring som medborgarna själva finansierar genom avgifter, utan en stödkonstruktion, där de som har högst inkomst också får mest i bidrag, medan de som har små ekonomiska resurser endast får ett grundbidrag. Alltså motsatsen till traditionell fördelningspolitik.

Genom att koppla stödet till inkomsten markerar staten att vård av barn i hemmet i sig inte har något värde och att föräldrar snabbt bör återgå till förvärvsarbetet. De mål som borde vara grundläggande, barnens och familjernas bästa, har övergetts. Styrningen av medborgarna motiveras med hycklad omsorg, framför allt om kvinnorna. Att många kvinnor, kanske de allra flesta, skulle välja att vara hemma längre med sina små barn om det vore möjligt, förnekas och motarbetas. Att moderskapet osynliggjorts är i sig en kvinnofientlighet.

Magdalena Andersson har under det halvår hon varit statsminister visat en bristande respekt för medborgarnas frihet och integritet, inte sällan med en aggressiv och totalitär retorik från olika ministrar. Små minoriteter gynnas, de stora medborgargrupperna, inte minst inom det egna partiet, missgynnas. Föräldrar är en målgrupp som ska tvingas acceptera olika former av styrning, till exempel sexuell information av ett slag som de sannolikt inte själva skulle ge, till barn i förskolan. Krav på ytterligare kvoteringar av föräldraförsäkringen har också förts fram.

Inför den valrörelse som snart drar igång på allvar, har signalerna varit tydliga. Anderssons regering ska visa handlingskraft genom totalitära förslag som att förbjuda välfungerande kristna förskolor. Men kanske slår brutaliteten tillbaka. Medborgarna vill ha frihet, inte tvång. De vill ha respekt, inte förakt. Andersson gör klokt i att inse att medborgarna har makt och kan använda den.