Just nu pågår intensiva strider om irakiska Falluja, som regeringsstyrkor försöker återta från IS. De som lyckats fly staden ger samma skräckinjagande vittnesmål som i andra IS-styrda områden: ondska, våld och död på en nivå som nästan överstiger vår fattningsförmåga. IS mål är helt och fullt religiöst, och terrorn utförs i syfte att utbreda ett muslimskt kalifat.
Även här i Sverige värvas unga män och kvinnor till den islamistiska terrorn. DN hade den 28 maj ett läsvärt reportage där svenska poliser bekymrar sig över att så få muslimer säger emot IS. Många i förorten vill leva i ett muslimskt rike, och accepterar därför tyst att ändamålet får helga de våldsamma medlen. Hotet från denna islamistiska dödssekt uttrycks i Syrien och Irak, men finns också här i Sverige.
I en sådan verklighet ger den kända religionshistorikern Karen Armstrongs nya bokMed Gud på vår sida en oroande bismak. Hennes grundtes är att religion i sig inte alls är så våldsam som många vill göra gällande. Armstrong har flera viktiga poänger i sin bok, men hon gör samtidigt ett antal glidningar som riskerar att göra en redan snedvriden diskussion ännu snedare.
”Religion” är nämligen alls ingen enhetlig gruppering. Världens religioner rymmer en enorm spridning i både lära, traditioner och inställning till samhället. Skillnaderna är väsentligt större än likheterna mellan en nationalistisk theravadabuddhist i Thailand, en sunnismuslimsk jihadist i Syrien och ett Jehovas vittne i Norrland. Vissa religiösa grupper är våldsamma, vissa är fridsamma. Vissa gör allt för att driva igenom en gudsstat här på jorden, andra isolerar sig från det omkringliggande samhället. Skiljelinjerna går inte mellan krigisk religion och fridsam ateism; de skär igenom helt andra fåror.
Martin Luther King förklarade att frågan inte är om vi ska vara extremister, utan vilken sorts extremister vi ska vara. Extremister för kärlek eller hat, extremister för orättfärdighet eller för att utbreda rätten?
Sverige har under ett flertal år närt en överdrivet naiv inställning mot islam där de våldsamma inslagen sopas under mattan. Det är också den fällan Karen Armstrong faller i. Den islamiska krigföringen ända sedan Muhammed beskriver hon med synnerligen ursäktande glasögon. När hon däremot går över till korstågen – Europas respons på 500 år av muslimsk krigföring – byter Armstrong dock till starkt kritiska glas. När hon beskriver Europas svar som ”psykotiskt” och ger omdömet att ”av allt att döma verkar korsfararna ha varit halvgalna” blir det tydligt att hennes ärende är mer ideologiskt än sakligt.
Karen Armstrongs bok behöver problematiseras, eftersom hennes hållning uttrycks av många fler i vår tid. Kristna uttryck i dåtid och nutid kritiseras normalt hårt, medan andra religioner ofta skildras som exotiska kuriositeter som ännu inte nått vårt stadium av sekulär upplysning. Det är en både förenklad och falsk bild.
Martin Luther King avslutade sitt resonemang om extremism i en historisk scen med tre korsfästa män. Två av dem var omoralens extremister, som dömts för sina brott. Mannen i mitten – Jesus Kristus – företrädde något annat. Han var i stället en kärlekens, sanningens och godhetens extremist. Vår värld behöver mer av den sortens extremism.