Inledningen av 2018 har skrivits i blod. Den som slagit på morgonnyheterna har gång på gång mötts av sorgliga besked om ännu ett nytt mord. Den senaste veckan har inte mindre än fyra personer skjutits till döds i Sverige. Därtill kom även ett knivmord i Nässjö och en hel familj som bragts om livet i Bjärred. Detta är en förfärande verklighet som samhället behöver försöka förstå, men aldrig acceptera.

Våldsspiralen inom gängkriminaliteten är en central orsak till den kraftiga ökningen av mord med skjutvapen. Den man som i söndags sköts på öppen gata i Malmö var den tredje av tre bröder som rönt samma öde. Medierna berättar att samtliga var inblandade i stadens kriminella nätverk. Endast en av bröderna överlevde, och han gjorde det för att han bar skottsäker väst.

Rikspolischef Dan Eliasson är redan tidigare hårt kritiserad både internt och externt, och han hade all möda i världen att i SVT:s Agenda försöka ge intryck av att polisen ändå har läget under hygglig kontroll. Men utöver de ökade morden tvingades han också medge hur även våldtäkter och andra sexualbrott har ökat så mycket att de inte hinns med. Rikspolischefen lär inte få några uppmuntrande ryggdunkar förrän en tydlig vändning kan skönjas, både i medborgarnas upplevelse och i faktisk brottsstatistik.

Finns det då någon lösning på gåtan hur landet har kunnat hamna i den här destruktiva spiralen? Den som vill pekar ut en enda orsak gör det alltför enkelt för sig. Men låt oss titta på en en viktig bakomliggande dimension som ofta glöms bort i de större samhällsanalyserna: familjen.

Förintelseöverlevaren Emerich Roth har på ålderns höst gjort en fantastisk insats för unga killar som kommit snett i livet. Han säger sig se en röd tråd hos nästan alla de killar som hamnat i kriminella gäng: en frånvarande pappa. Fäder som stuckit ifrån familjen, funnits kvar men misshandlat barnen, eller kanske ägnat all tid åt karriären och glömt bort sina egna söner.

Familjen ska vara en plats där barnen får uppleva kärlek, trygghet och en vägledning som kan hjälpa dem att navigera i den svåra världen utanför hemmet. Ett av de viktigaste långsiktiga motmedlen mot denna mordvåg kan vara pappor som reser sig, tar sitt ansvar och blir verkliga fäder.

Men en familj mår samtidigt inte väl av att stå helt ensam, utan relationer till andra i sin närhet. Den fruktansvärda tragedin i Bjärred tycks vara ett exempel på detta. Polis och myndigheter har lyckats hålla locket på och i skrivande stund vet vi fortfarande inte exakt vad som hänt. Men det mesta tyder på en familj som tappat kontakten med omvärlden, slutit sig alltmer inom sig själv, tills allt en dag gick fullständigt fel.

Det är långt ifrån säkert att en starkare myndighetskontroll hade varit enda sättet att avvärja den här tragedin. En uppsökande verksamhet från skola och socialförvaltning är viktiga i sig. Men omsorgen från dem som finns nära är ofta värdefullare än den översyn som kommunalt anställda kan ge. Ett vänligt ord, en praktisk omtanke från grannar, arbetskamrater eller varför inte en församling kan vara av oskattbart värde när nöden blir stor, också i ett vanligt svenssonhem.

Individer behöver varandra, och här är familjen den starkaste institutionen i hela samhället. Men även familjer behöver andra för att kunna stödja den som kämpar.  

Vi får aldrig vänja oss vid denna våg av blod och död. Vi får aldrig drunk­na så i individualismens predikande megafoner att vi glömmer bort att odla relationer med varandra. Om vi låter gemenskapens ljus lysa i mörkret, kommer mörkret i slutänden aldrig att kunna övervinna det.