Det är snart inte mer än en månad kvar till höstens val den 11 september. Redan om drygt två veckor inleds förtidsröstningen, som bivit allt viktigare. I förra valet utnyttjade nästan hälften av valdeltagarna möjligheten att förtidsrösta. Valrörelsen är därför redan i gång, även om det inte märks i form av utskick, debatter, valstugor och valaffischer.

Det finns en valtrötthet hos befolkningen, en låg förväntan på att ett val kan göra skillnad eller öppna för positiva förändringar. En repris på de senaste valens efterspel med svårigheter att åstadkomma fungerande regeringar är inget väljarna ser fram emot.

Under de senaste veckorna har en del opinionsmätningar blåst lite vind i valstiltjen genom att indikera att stödet för Socialdemokraterna sjunker och närmar sig förra valets rekordlåga valresultat på drygt 28 procent av väljarna. Men undersökningarna understryker snarare att Magdalena Anderssons chans att sitta kvar som statsminister ökar. Hennes stödtrupper förflyttar sig för att garantera en fortsatt S-regering.

Att det stora socialdemokratiska partiet, som under decennier hade ett väljartal runt 45 procent, har parkerat sig på en långt lägre nivå är förvisso en viktig förändring i svenskt politiskt liv. Det kan på sikt leda till ett sundare demokratiskt partiväsende. Partiet har dock alltjämt ett enormt försteg framför övriga partier, genom sina nära band till ledande medier och genom det ekonomiska stöd som alltjämt levereras av fackföreningsrörelse och andra organisationer.

Det har också ett antal sympatisörer i sina höger- och vänsterflyglar som kan förflytta sig på lämpligt sätt.

Det minskade stödet för Magdalena Andersson är därför skenbart och inte ett uttryck för ett starkt missnöje med den politik hon fört. Snarare tvärtom. De väljare som lämnat henne kan antas ha gjort det för att säkra ett fortsatt regeringsinnehav.

Två partier som länge ansågs uträknade inför höstens val, Miljöpartiet och Liberalerna, har nu med viss marginal klättrat över riksdagsspärren. Socialdemokraterna har insett att de behöver stöd och tar därför sannolikt sin egen tillbakagång med jämnmod.

Den blocköverskridande förflyttning som skett har gått från Socialdemokraterna till Liberalerna, på samma sätt som man kan anta att den tidigare flykten från Liberalerna i stor utsträckning gått till Socialdemokraterna. Inom Centern har flertalet tydligt borgerliga väljare vid det här laget gått till andra partier, och Centern ligger därför kvar på en stabil nivå som ett vänsterparti.

Liberalernas ledning är naturligtvis medveten om att partiet kan räddas kvar i riksdagen genom ett tillskott av tidigare förlorade vänsterväljare. Det kommer att väga tungt när partiet efter ett jämt val ska ta ställning i regeringsfrågan. Känner dessa nyckelväljare sig svikna kan de försvinna permanent.

En valutgång i likhet med aktuella opinionsmätningar indikerar att Socialdemokraterna kommer att behöva söka stöd bland samma partier som efter månadslånga förhandlingar slöt upp bakom dåvarande statsministern Stefan Löfven i den så kallade januariöverenskommelsen: Miljöpartet, Vänsterpartiet, Centern och Liberalerna.

Det är Liberalerna som blir tungan på vågen. Partiledaren Johan Persson har också markerat en större distans till den borgerliga oppositionen än sin företrädare.

Man kan notera att de politiska sakfrågorna knappast påverkar ett val i dagens Sverige. Den ansökan om Natomedlemskap som så markant bröt mot Socialdemokraternas tidigare hållning har inte satt några spår i opinionsmätningarna. Attackerna mot det fria skolvalet, och därmed mot medborgarfriheten, möts av en gäspning, liksom det krig som förklarats mot kristna samfund och kristen tro.

Där partiet för hundra år sedan tvingades dämpa sin religionsfientlighet på grund av många arbetarväljares förankring i kyrka och frikyrka, möts angreppen på religionsfriheten i dag närmast med ett gillande.

Har de tre borgerliga oppositionspartierna någon chans att hävda sig? Skillnaden mot den Allians för Sverige, som under Fredrik Reinfeldts ledning lyckades ta och behålla regeringsmakten, är stor. Då fanns en ambition och ett självförtroende som i dag lyser med sin frånvaro. De tar väljare från varandra men gör inga av de inbrytningar som skulle behövas. De undviker att ta strid med regeringspartiet.

Det frimodiga regeringsalternativ som så väl hade behövts lyser tyvärr med sin frånvaro.