Den dagspolitiska debatten blir ibland mer än lovligt förenklad och fördummad. Gång på gång blossar diskussioner upp om rena struntsaker, snarare än de verkligt stora samhällsfrågorna. Någon politiker kan ha använt ordet X, burit klädesplagget Y, ha haft någon relation till platsen eller personen Z, och debattkanonaden drar igång. Det är i någon mån förståeligt att de sociala medierna söker konflikter och går igång på petitesser; det ligger liksom i dessa mediers natur. Men när även riksmedier som vill betraktas som seriösa samhällsaktörer kliver ner i denna gyttjebrottning blir det inte längre en journalistik värd namnet.

I detta sammanhang är det omöjligt att gå förbi Aftonbladets ledarsida. Den drev under många år en konsekvent socialdemokratisk hållning i stora samhällsfrågor. Man kunde ifrågasätta tidningens ideologiska linje, men en sådan fanns i alla fall. Men på senare år har denna ledarredaktion förfallit till vad som närmast liknar en praktikplats för skoleelever som ska träna på att skriva insändare. Det som sticker ut allra mest är tidningens nästan sjukliga fokus på Ebba Busch, där retoriken återkommande går långt bortom en seriös diskussion.

Det var därför på något sätt befriande när Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima nyligen medgav att tidningen har en medveten strategi till att dra på med sådan kraft om landets näringsminister: Hon genererar klick på grund av sin ungdom och sitt utseende. Man måste ändå säga att det är en magstark motivering av en tidning som anser sig vara vänster och feministisk. Det kan absolut finnas anledning att kritisera politiska beslut och ställningstaganden hos Ebba Busch, precis som för andra politiker. Denna ledarsida har flera gånger gjort just detta. Men en mediekanal som vill bli tagen på allvar bör rimligen ha högre journalistiska krav än bara att generera klick och annonsintäkter. Aftonbladet och kapitalet, de sitter tydligen i samma båt.

Detta är dock bara ett av många tecken på hur media och även politikerna själva kan hamna i den dans där debatten fastnar i småsaker. Man kan förstå att det kliar i rubriksättarnas fingrar att försöka finna ännu en ny konflikt som kan ge en klickvänlig artikel. Men det kan rimligen inte vara sådant Sveriges medieröster drömde om när de gick på journalisthögskolan.

Journalistikens urartande kanske samtidigt är ett tecken på att medierna omedvetet värjer sig för att ta tag i de verkligt stora samhällsfrågorna: Säkerhetsläget. Problemen i skolan. Miljöutmaningen. Brottsligheten. Den krisande integrationen. Ekonomin. Bristen på framtidstro. Ensamheten. Och inte minst: De övergripande frågorna om vilka värderingar och hänsyn som bör ligga till grund för politikens och hela samhällets vägval inför framtiden.

Ulf Kristersson sade nyligen bekymrat angående debattläget: ”Det är för lite fokus på stora och viktiga saker”. Även här är det legitimt att kritisera statsministerns syn på hur de stora frågorna ska lösas, men hans analys av den dagspolitiska debatten är relevant. Kristersson satte en ära i att försöka vara den vuxne i rummet, även i sin förra roll som oppositionsledare. Men det är svårt för de viktiga diskussionerna att få plats om debatten hela tiden faller tillbaka i frågor om Ebba Buschs val av nagellack, eller om rika människor får ha får i sin fårhage, för att ta bara två exempel från Aftonbladets ledarsida de senaste veckorna. Om Sverige ska kunna klara framtidens stora samhällsfrågor krävs det att fler medier växer upp och tar sitt ansvar att vara vuxna i det offentliga rummet.