Mitt i brinnande valrörelse kan det vara lämpligt att ta ett steg tillbaka och försöka få grepp om hela samhällsbilden, utanför de partipolitiska fejderna. Måndagen i valveckan blev just en sådan dag, där den ännu sittande riksdagens finansutskott kallades in för brådskande beslut om kreditgarantier till elbolagen – ett beslut som också fattades enhälligt.

Den här korta pausen i valstriden påminner oss om några viktiga poänger inför slutspurten.

En sak vi kan notera är att världen på 2020-talet tycks ha fastnat i ett träsk där kriserna bara avlöser varandra, utan andhämtningspaus emellan. Coronakrisen lamslog nästan hela världen i två år. Den senaste rundan med restriktioner hade sedan knappt ens upphört innan fullt krig bröt ut i Europa, med alla personliga tragedier det innebär, samtidigt som priserna på drivmedel, mat och annat ökade dramatiskt.

Mot slutet av sommaren började västvärlden dock närma sig den punkt där kriget i Ukraina inte längre var i allas dagliga tankar. I den stunden valde Ryssland att tillgripa sitt ekonomiska vapen fullt ut, vilket har ökat krisläget ännu ett snäpp.

En direkt konsekvens av att Ryssland stängt av gaskranen har blivit helt ohanterliga elpriser – inte bara i de gasberoende länderna på kontinenten, utan även i Sverige, trots alla de megawatt som vi byggt upp via vattenkraftverk och kärnkraftreaktorer. Det stora problemet här är naturligtvis att fullt fungerande kärnkraftverk har stängts, direkt eller indirekt som följd av politiska beslut. 

Elkrisen är här på allvar, och redan i början av september har länder i Europa gått in i en situation som efterkrigsgenerationerna varit förskonade ifrån. Folk förbereder sig för en vinter där de inte längre har råd att värma sina hus; googlesökningar på ordet ”ved” har mångdubblats; industrier och andra företag som inte har säkrat sitt elpris inför vintern tvingas välja mellan att lägga ner verksamheten eller gå över till natt- och helgarbete för att klara ekonomin. 

Kristid tycks vara det nya normala. När den pågående elpristoppen eventuellt ebbat ut kan en ny, helt annan typ av kris stå för dörren. I den jämförelsen framstår mycket av det politiska munhuggandet inför valet som oviktigt käbbel.

Den egenskap som tycks mest välbehövlig inför valet är krismedvetenhet. Tysklands regering, som tidigare hade fattat det drastiska beslutet att stänga landets samtliga kärnkraftsreaktorer till nyår, har nu gripits av så mycket förstånd att de valt att senarelägga denna stängning för att inte riskera att större delen av landet blir strömlöst i vinter. 

En sådan eftertanke vore lämplig även i Sverige. Socialdemokraterna har visserligen gjort en under-galgen-omvändelse i själva valspurten och öppnar nu för möjligheten till ny kärnkraft. Men att baxa igenom ett sådant beslut med kärnkraftsfientliga centerpartister, miljöpartister och vänsterpartister framstår som ett verkligt vågspel.

Där har högersidan visat större enighet, genom att sedan länge ha funnit en gemensam linje i energifrågan.

Sverige har inte råd – varken mänskligt eller ekonomiskt – att låta energifrågan bli ännu en olöslig punkt om Magdalena Andersson skulle få chansen att sitta kvar med stöd av de djupt oeniga Annie Lööf och Nooshi Dadgostar.

I orostider är det viktigare än någonsin med politiker som kan ta långsiktiga och mogna beslut. Låt oss verkligen hoppas att sådana män och kvinnor får ta plats i riksdag och regering när alla röster har räknats på söndag.