Så har då konungariket Sverige blivit ännu ett land där terrorismen skördat oskyldiga dödsoffer. Det är tyvärr inget oväntat. Den islamistiska terrorn har på senare år sträckt ut sina blodiga tentakler över land efter land. Ingen har hävdat att just Sverige skulle skonas. Reaktionerna bland överlevande, bland politiker och mediekommentatorer har också varit rationellt behärskade. Allt gick dessutom så surrealistiskt fort. Den som inte befann sig på Drottninggatan eller på Åhléns fick aldrig veta något förrän dramat var över och människor låg döda och skadade på gatan.
De paralleller som har nämnts till fredagens dåd är främst Nice, Berlin och nu senast London. Tillvägagångssättet var likadant där som här, men det finns en annan plats som gång på gång har drabbats av liknande terror - inte bara med fordon, utan också med knivar, bomber och andra mördande vapen. Kanske kan fredagens dåd öppna Sveriges ögon för den verklighet som Israel har levt under i många år. Statsminister Löfven förklarade på lördagen att polis, SÄPO och regeringen ska göra allt de kan för att förhindra och motverka den här typen av dåd. Den målmedvetenheten kan kanske även ge en större insikt i hur också den judiska staten kontinuerligt behöver hantera liknande terrorhot.
Terroristernas mål är att inga samhällsmedborgare ska känna sig trygga. Själva poängen med terrorismen är att slå blint och döda så många man kan, utan att i förväg ha utsett vilka personer som ska bli måltavlor. Om jag får bli lite personlig så känns det något omskakande att fredagens dåd ägde rum på samma plats där självmordsbombaren Taimour Abdulwahab försökte utföra sitt attentat 2010. Jag minns det mycket väl. Precis fem minuter efter att terroristen av misstag sprängde sig själv gick jag och min familj ut på Drottninggatan, ner på Sergels Torg och ner till T-centralen. Vi hörde aldrig explosionen, och förstod inte förrän senare på kvällen vad som hänt. Någonstans hade terroristen tänkt utlösa sin bomb, men ingen vet exakt var, eller vilka människor som då skulle ha drabbats.
Lidande och död är inga främmande inslag i en kristen världsbild. Tvärtom. Men Uppståndelsen den första påskdagen säger oss att döden aldrig kommer att stå som slutlig segrare. Islamistiska mördare kan fortsätta skrämma och slå till mot oskyldiga civila i sin religions namn. Men det finns en annan rörelse som säger att Gud vill något helt annat: en väg som bygger på tjänande, inte på erövring - på kärlek, inte på hat och våld.
En tankeväckande detalj med terrordådet på Drottninggatan är att det skedde nästan på minuten en vecka innan den stund på långfredagen när Jesus från Nasaret ger upp andan på korset. Terroristen i fredags kanske var beredd att offra livet för att uppnå sitt mordiska syfte. Även Jesus gav sitt liv frivilligt, men han gjorde det i ett helt annat syfte – att ta straffet för mänsklighetens synd och ondska.
Ingen av oss vet exakt hur lång tid vi får här på jorden. Därför är det också så viktigt hur vi förvaltar de dagar vi får. Döden på Golgata och på Drottninggatan tycks båda på något märkligt vis ha resulterat i värme, hjältemod och mellanmänsklig godhet. I villervallan efter fredagens dödskörning kunde vi se hur poliser skyddade och hjälpte, privatpersoner skyndade till undsättning utan att veta om faran var över, och hur stockholmare öppnade sina hem för strandsatta resenärer utan nattlogi.
När mörkret vill ta över världen, då tänds ofta ett livets ljus som respons. Du död, var är din seger?