Världens största idrottsarrangemang alla kategorier är nu invigt i Rio de Janeiro. Olympiska spel åtföljs normalt av debatter om den politiska dimensionen. Inte minst vid de senaste vinterspelen i Sotji, då president Putin följde upp de vackra orden om fred och vänskap med att bara dagar efter spelen ta över Krim.

Den stora diskussionen inför årets spel har dock gällt dopning. Den olympiska historien är full av berättelser om fuskare. Allt från Ben Johnsons spektakulära fall från 100-metersguld och världsrekord i Seoul 1988 till mer kreativa varianter som sovjeten Onischenko, som 1976 hade byggt in en elanordning i sin värja som registrerade träff när han tryckte på en knapp. Till de mer spontana fuskarna i spelens ungdom hör exempelvis maratonsegraren Fred Lorz 1904, som snabbt diskvalificerades eftersom han tagit lift med bil nästan halva sträckan.

Betydligt allvarligare är de fall där hela länder byggt upp ett helt system av att skaffa sig otillåtna fördelar. Det kommunistiska DDR producerade, trots sin litenhet, en uppseendeväckande mängd guldmedaljörer och förbluffande världsrekord. Misstankarna kunde dock inte ledas i bevis förrän efter murens fall, då tidigare östtyska ledare medgav hur DDR systematiskt och genomgående hade dopat sina tävlande.

Olympiska guldmedaljer skänker prestige, både internationellt och internt. Det senaste årets utredningar har avslöjat hur Ryssland genomfört ett så skamlöst välorganiserat dopningsprogram att det är ställt utom rimligt tvivel att statsledningen måste ha varit informerad. Urinprov har bytts ut, bevis har gömts undan, allt för att skaffa fler segrar till moder Ryssland.

Men vad är en seger värd som kommit med oärliga medel? Minns när snaran drogs åt kring världens främste cyklist, Lance Armstrong, när en efter en i hans cykelstall tog bladet från munnen och berättade om ett nät av dopning och lögner. Han framhärdade länge, men tvingades till slut avslöja inför en hel värld att hans karriär byggts på fusk och dopning. Armstrong tvingades uppleva skammen att falla hela vägen från världens hjälte till simpel fuskare.

Inför årets spel har vissa velat stänga av samtliga ryska idrottare på grund av den statssanktionerade dopningshärvan. Internationella Olympiska Kommittén har dock ända fram till invigningen arbetat målmedvetet för att skilja ut vilka ryska idrottare som bör betraktas som rena och därmed ska få tävla. Det är en god, om än kanske ouppnåelig, ambition att den oskyldige aldrig ska dömas tillsammans med den skyldige.

Den ateistiske filosofen Torbjörn Tännsjö har argumenterat för att alla borde få dopa sig helt fritt, vilket han menar vore mest öppet och rättvist. Men han missar poängen med idrott. Sann idrott är något mer än att ta till alla medel för att pressa fram en guldmedalj. Det är också ett sätt att utmana sig själv och sin kropp på ett sätt som vi mår bra av på både kort och längre sikt. Den som underkastar sig hård träning och sedan i hederlig kamp lyckas tillkämpa sig segern kan också känna en livslång stolthet över sin guldmedalj.

Låt oss därför under spelen i Rio hålla fast vid den klassiska devis som kanske upplevs som naiv, men som uttrycker en djupare tanke med idrotten: Det viktiga är inte att segra utan att kämpa väl. Och speciellt i år kan vi lämpligen tillägga: att kämpa ärligt.