Politik är en svår konstart. Det märker snabbt den som är ny i gebitet. Stefan Löfven gick in i uppdraget som statsminister med stor förväntan i ryggen. Även om han inte suttit en enda dag i riksdagen betraktades han som Mästerförhandlaren, efter år som fackledare.
Problemet var bara att den politiska spelplanen ser helt annorlunda ut än den fackliga. Löfven missbedömde helt flera viktiga situationer, och det tog två år för statsministern att få upp sina förtroendesiffror på någotsånär anständig nivå.
I jämförelse med Donald Trump var Löfven däremot en politisk gigant vid sitt tillträde. Trumps totala brist på politisk erfarenhet räknades dock som en tillgång bland hans väljare, som menade att Washington behövde en så garvad förhandlare som han för att lösa upp alla politiska knutar.
Men även här visade sig skillnaderna mellan företagsvärld och politik vara större än att bara byta ut nålen på rockslaget och köra på enligt samma förhandlingstaktik som tidigare. Den insikten drabbade i fredags president Trump som ett hammarslag. Han synade sina medspelare, insåg att han förlorat, och tvingades nesligt dra tillbaka sitt förslag till ny vårdlag.
Varken Löfven eller Trump insåg att politiker kan vara mer uthålliga än deras tidigare förhandlingspartners. Fackliga och affärsmässiga förhandlingar har ofta en deadline som tvingar de inblandade att komma överens, annars hotar stora problem för dem själva.
Politiker har däremot sällan några större problem med att gå ifrån en förhandling utan att enas, så länge de inte äventyrar sina chanser inför nästa val. En politikers viktigaste bedömningsgrund är nämligen inte vilka avtal man slutit, eller ens vilket ekonomiskt resultat man nått, utan vilket förtroende man ingjuter hos väljarna.
I fallet Trump blir förtroendefrågan nu akut. Den slogan han lyckades manövrera ut samtliga långt mer erfarna valmotståndare med var att Washington är ett träsk, och endast han kunde rensa upp det. Efter bara två månader med president Trump vid rodret börjar väljarna nu inse att hans förmåga att alltid nå en bra deal var svagare än marknadsföringen hävdade.
USA:s konstitution hämtar sin grund från Montesquieus principer om maktdelning. För att begränsa presidentens makt ska lagar stiftas av kongressen, medan den lagtolkande makten ligger hos domstolarna. Precis de principerna ser vi nu fungera.
Trump lovade att slänga Obamacare på sophögen. Som ersättning måste han då förstås införa ett eget vårdsystem, vilket borde vara en smal sak med republikansk majoritet i kongressens båda kammare. Senaste veckan har Trump tagit till ömsom morot, ömsom piska för att få med sina ledamöter, men alltför många svarade att förslaget var alltför illa utformat för att kunna stödjas. I fredags föll det, och med det föll även mycket av presidentens kvarvarande trovärdighet.
Det andra vallöftet som Trump har velat prioritera har varit att försöka göra om landets immigrationsbestämmelser. Det förslaget har i stället kört fast i landets domstolar – två gånger! Strategier som kan funka i företagets styrelserum är tydligen sämre lämpade för att styra världens mäktigaste nation.
Mr President, så här fungerar demokrati. Och det är faktiskt en riktigt bra konstruktion. Lär dig, eller bli den president som når svagast resultat någonsin.