När nu röken från de sönderbrända polisfordonen slocknat efter de senaste dagarnas upplopp, och såren hos de cirka hundra skadade poliserna har börjat läka, kan det vara på sin plats att reflektera något över frågan om staten och dess våldsmonopol.
Hur mycket våld har staten (läs: polisen) rätt att utöva när den möts av upploppsliknande situationer, som nu senast i samband med de uppmärksammade koranbränningarna? Är taktiken, från polisens sida, att dra sig undan kraftfulla motåtgärder – med syfte att kyla ner situationen – den rätta strategin?
Finns det inte risk att oskyldiga personer skadas om polisen möter hårt mot hårt, att våldsspiralen eskalerar, och att unga huliganer riskerar mista livet om polisen agerar?
Debattens vågor har gått höga i efterspelet av dessa händelser, och även ett flertal utländska medier har förundrats över kraften i de våldsamheter som utspelats i det tidigare så trygga Sverige.
Även om polisen, och ett antal debattörer med dem, anser att det är polisledningen själva som måste få fatta de taktiska besluten vid varje enskilt tillfälle, så finns det skäl att ifrågasätta det relativt passiva agerande som nu skedde från polisens sida.
Polisens huvudsakliga uppgift är att skapa lag och ordning i samhället. Det är polisen, och endast polisen, som äger våldsrätten i ett demokratiskt land. Att inte med all kraft gå in och stoppa pågående grova brott, som sker mitt framför ögonen på både polis och allmänhet, skapar stor oro bland alla laglydiga medborgare.
Om inte ens polisen är villig att konfrontera dessa huliganer, vilka ska då göra det?
Vidare sänder denna passivitet farliga signaler till andra, ofta unga halvkriminella individer, som stärks i sitt förakt för det svaga samhället som aldrig tycks sätta gränser. En laglöshet som inte tycks få konsekvenser, och en passivitet och försiktighet från myndigheternas sida, skapar inga goda förutsättningar för vilsna ungdomars framtid som goda samhällsbyggare.
Många kan vittna om problem i skolvärlden med ungdomsgäng, ofta från samma invandrarbakgrund, som är utåtagerande mot enskilda ”svennebarn” som inte är vana att agera i grupp. Förnedringsbrott är ett växande och skrämmande fenomen, som inte kommer att kunna brytas med passivitet och försiktighet.
I det nya Sverige som nu växer fram kommer vi att möta allt fler nya typer av våldsbrott, som ofta är kollektiva i sin natur. Kriminella nätverk, klanstyrda områden med egna lagar och förordningar, hedersrelaterat släktvåld, ungdomsgäng som kollektivt utövar brott och, som nu senast, upplopp med religiösa undertoner, är några av dessa nya fenomen.
Här måste staten sätta ner foten med all kraft.
En pågående gruppvåldtäkt måste avbrytas omedelbart, även om gruppen besitter stort våld; det duger inte att bara filma händelsen för att i efterhand agera mot förövarna. Ett pågående upplopp med syfte att skada, ja, till och med att döda poliser, måste stoppas omedelbart. Är inte detta självklart?
I Sverige döms ingen kollektivt, och även om brott utövas kollektivt måste enskilda personer stå till svars för sina egna handlingar. Och när destruktiva krafter manifesteras – oavsett var – måste ännu starkare konstruktiv motkraft agera och återställa lag och ordning. Om inte maskrosor hanteras en efter en kommer snart hela trädgården tas över av dem.
Nu är det dags för myndigheter på alla plan, alltifrån skolledning till polisledning, att med alla till buds stående medel återta makten dit där den hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Och saknas resurser, eller befogenheter, bör de politiker som ser till att så blir fallet röstas fram.
Djupast sett är det enskilda människor det handlar om, och frågan är vad som krävs för att unga – ofta män med invandrarbakgrund – ska finna en mening med att lämna destruktiva kontexter för ett annat liv.
Här kan kyrkan ha sitt största och viktigaste missionsfält. Kanske Sveriges bästa samhällsbyggare blir de nysvenskar som fått en ny vision att kämpa för?