Att vara socialdemokratisk partiledare har det senaste seklet normalt inneburit att även vara Sveriges högste politiske ledare. Det uppdraget är nu ledigförklarat efter Stefan Löfvens oväntade avgångsbesked, vilket kan göra den politiska hösten ännu rörigare.

Förr brukade Socialdemokraterna ha den självklara rollen som ensamt regeringsparti. Efter två historiskt svaga valresultat har Stefan Löfven behövt klara ut sju års koalition med Miljöpartiet, och dessutom tvingats söka ytterligare stöd från andra partier, med stora politiska eftergifter som pris. 

Trots alla svåra förutsättningar har han ändå lyckats behålla makten, men det har verkligen varit med ett nödrop. Löfven är den ende statsminister som röstats bort, inte bara en utan två gånger, och i höst kommer han alltså att ha entledigats från sitt uppdrag hela tre gånger under en och samma mandatperiod. 

Stefan Löfvens stora politiska bedrift är att han lyckats locka över Centern till vänsterblocket. Socialdemokratin har en långsiktigt fallande kurva, både internationellt och i Sverige, och partiets enda hopp om fortsatt regeringsmakt har byggt på att kunna splittra borgerligheten och locka över en ny vän vänsterut. Det är skickligt agerat, men utmaningen kvarstår.

Det normala för S-ledare är att antingen dö på sin post, som Branting, Per Albin Hansson och Olof Palme, eller att avisera sin avgång strax efter ett riksdagsval, som Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Göran Persson och även Mona Sahlin. Löfvens besked kom vid ett utmanande tillfälle.

Denna gång räcker det inte för nästa partiledare att accepteras av höstens partikongress; den som vill bli vald till statsminister måste ännu en gång få mangrant stöd även från V, MP och C mindre än ett år före nästa val. Nästa S-ledare riskerar alltså att bli partiets svagaste och mest kortvariga statsminister någonsin.

Listan över troliga efterträdare är denna gång ganska kort. De som vill se en nysvensk partiledare kan föreslå Ibrahim Baylan eller Ardalan Shekarabi, men de har varit förhållandevis svaga som ministrar. Mikael Damberg har varit aktuell tidigare och har gett ett kompetent intryck som inrikesminister.

Många förespråkar dock en kvinna. Annika Strandhäll är den ideologiskt mest radikala kandidaten, men kanske vill partiet i nuläget undvika en ledare som kan reta upp andra partier och väljarna alltför mycket.

Den naturliga efterträdaren är därför Magdalena Andersson, som klarat den tunga finansministerposten. Stalltipset är därför att om hon inte säger nej och åter nej, blir hon i höst Sveriges första kvinnliga statsminister.