Magasinet Playboys grundare, Hugh Hefner, dog tidigare i år. Mer än någon annan står han som förgrundsfigur för hela det sexliberala projektet som haft ett sådant inflytande över västvärlden sedan sextiotalet.

Det är märkligt att ungefär samtidigt med Hefners död exploderar en global kampanj mot sexuellt förtryck och utnyttjande av kvinnor, metoo. Även om kampanjen handlar om sexuell exploatering i allmänhet är det denna sak det handlar om: mäns utnyttjande av kvinnor. De krafter i vårt samhälle som vill problematisera den traditionella könsindelningen borde nog ta sig en funderare i detta läge.

Metoo-kampanjen har varit en befriande och nödvändig utrensningsvåg och vädring i vårt samhälle. Att dessa problem existerar har vi nog alla förstått, men denna omfattning och spridning har nog chockerat många av oss. Frågan är om vi nu inte bevittnar sexliberalismens definitiva sammanbrott. Jag hoppas det. Det är de grundläggande strukturerna vi behöver komma åt, och en av dessa är de sexliberala idéerna.

Sexliberalismen slog igenom på sextiotalet. Det var en kulturrevolution. Kyrkans gamla moralkoder skulle vädras ut, äktenskap, trogna relationer, att ha sex på grund av kärlek och en trogen relation i regel genom ett äktenskap – allt ifrågasattes och dekonstruerades. Att få ligga med vem man ville, när man ville och hur man ville – blev den nya normen.

Det var framförallt genombrottet för preventivmedel och den nya abortpraxisen som gjorde den sexliberala agendan möjlig. Kvinnorörelsen började ta fart ungefär samtidigt, eller kanske några år efteråt. Den märkte ganska snart och uppmärksammade att den sexliberala livsstilen inte fungerar, att den bara leder till en ytterligare exploatering av kvinnor.

Kampen mot porren och prostitutionen tog snabbt fart, och de värsta avarterna städades upp. I varje fall på ytan. Porren är i dag värre än någonsin, fast hopplöst svårreglerad genom internets dominans i det moderna samhället.

Sexliberalernas enda sexualnorm är att det ska vara frivilligt. Men dessa tusentals vittnesmål visar att frivillighet tolkas mycket tänjbart och exploaterande. En gång i tiden var det den kristna kyrkans uppgift i samhället att predika vad som var rätt och fel på samlevnadens område.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört i kristna sammanhang att vi kristna inte ska ägna oss åt underlivsfrågor, framför allt inte när vi kommunicerar med omvärlden. Metoo-kampanjen handlar om underlivsfrågor. När kyrkan är lågmäld och knappt vågar tala om synd och dom, i synnerhet inte på det sexualetiska området, då exploderar synd- och domsförkunnelsen i sekulära medier. Synden avslöjas, syndarna hängs ut och döms.

Men den kristna kyrkans förkunnelse och evangeliets budskap går längre, det handlar om syndabekännelse, nåd, försoning, helande och upprättelse.

Jesus har kallat den kristna församlingen att vara en stad på berget, ett ljus i mörkret. Det innebär att vi själva i vår livsstil praktiserar den kristna etiken, men också att vi kan stå för våra kristna värderingar gentemot det omgivande samhället. Mer än någonsin behöver vi lyfta fram äktenskapets ideal och den trogna kärlekens norm.

Varför inte påminna oss om de knivskarpa orden från Jesus i bergspredikan: "Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.”