I dag håller många människor andan: det amerikanska folket väljer för 59:e gången vem som ska vara landets president.

Det amerikanska presidentvalet är mycket mer än en nationell angelägenhet. Tidskriften Life skrev 1941 att de följande hundra åren skulle bli ”det amerikanska århundradet” och den förutsägelsen har under lång tid visat sig vara riktig. USA har haft en dominerande roll i världen ekonomiskt, tekniskt, militärt och populärkulturellt, vilket förklarar det stora intresset som amerikansk politik väcker utanför det egna landet.

I väntan på valresultatet finns det anledning att kommentera debatten i USA och reflektera över vilket sorts politiskt klimat vi tillsammans vill odla i Sverige. Två områden sticker ut.

Det första är polariseringen i den amerikanska debatten, som har nått nya och destruktiva nivåer. I dag är det många som förutspår att våldsamheter kommer att följa på valresultatet – oavsett vem som vinner.

Amerikanska medier bär här ett stort ansvar. Mediejättar som New York Times, CNN och Fox News har blivit politiska aktivister, som inte bara vill beskriva och förklara verkligheten; de vill förändra den. När rågången mellan rapporterande journalistik och opinionsjournalistik – såsom tidningarnas ledarsidor – löses upp blir media manipulativt.

I det ljuset är DN:s beslut att låta klimataktivisten Greta Thunberg vara chefredaktör för en dag för allt innehåll i tidningen ett steg i helt fel riktning.

Det andra är synen på politik. Vi lever i en politisk tid, där politik seglat upp som en av de främsta lösningarna på människans problem. Uttrycket ”det personliga är politiskt”, myntat av radikalfeministen Carol Hanisch 1968, har i dag fått brett genomslag. Politik blir mer än pragmatiska sätt att organisera samhället på; det blir en livsåskådning, kanske till och med en frälsningslära.

Det leder till utopiska förväntningar som slutar i besvikelse. Frälsning söker man bättre på annat håll!

USA är i praktiken ett två-partisystem, där partitillhörigheten för många människor är en del av den personliga identiteten. Att lägga sin röst på det andra partiet är generellt en otänkbar tanke.

Tyvärr har detta också krupit in i en del kristna sammanhang, på ett sätt som gör att den kristna tron identifieras med ett visst parti. Det gäller en del teologiskt konservativa och karismatiska kristna sammanhang som gift ihop sig med det republikanska partiet, och det gäller på motsvarande sätt en del mer teologiskt progressiva sammanhang som identifierar sig med demokraterna. Det är i båda fallen olyckligt.

Kristen tro är något större än ett politiskt program och går inte att identifiera med ett specifikt parti. I svensk kristen tradition har det varit självklart att kristna kan finnas längs med hela partilinjen. Broderskapsrörelsen till vänster, frisinnet bland liberalerna, kristna i högerpartiet och – förstås – kristna kristdemokrater.

Det är en inställning vi bör vara rädda om. Den sätter diskussionen om sakfrågor i centrum, i stället för att underkänna en person på grund av politiskt parti.

Kristen tro ger oss grundläggande principer om människosyn och etik, som ger vägledning för politiskt tänkande. Som att äganderätten gäller, vilket är utgångspunkt för budet: Du ska inte stjäla. Och som principen att staten har rätt att ta ut skatt, vilket Jesus bekräftat.

Men hur dessa två principer ska balanseras mot varandra i en konkret historisk situation – vilket skattetryck Sverige bör ha år 2020 – det måste vi pröva i öppen debatt och låta mänsklig visdom avgöra. Så är det i många politiska frågor.