Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

I morgon får hög som låg från alla länder och språk instämma i den tvåtusenåriga bekännelsen: Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden! Foto: Pixabay

Dagen efter katastrofen – men före jublet

Ledare · Publicerad 00:00, 20 apr 2019

Under en vecka på året blir de vanliga samtidspolitiska diskussionerna jämförelsevis små. Frågor som annars utlöser stora och infekterade debatter framstår plötsligt som ganska futtiga.

Stilla veckan kan också i den västerländska sekularismens tid vara en period, när mänskligheten stannar upp i förundran över den där märkliga judiska påskhelgen i Jerusalem för nästan två årtusenden sedan, där en rörelse förmodades dö, men i stället såg sin verkliga födelse.

I dag – påskafton – befinner vi oss i stormens öga. Tillsammans med Jesu lärjungar står vi efter katastrofen, men före jublet.

Svensken har ofta en irriterande ovana att ta ut allt i förskott. Juldagen firas på julafton, midsommardagen på midsommarafton, och de stora pyntsäsongerna infaller undantagslöst före högtiden, snarare än under dagarna efter, när miraklet egentligen är tänkt att firas. Påsken är inget undantag; påskaftonen har blivit den stora firardagen, och då ofta med ett helt annat fokus än dagen egentligen bär.

Många har säkert sett komikern Johan Glans monolog om det förvirrade svenska firandet av den kristna påskhögtiden, med mängder av kycklingar, harar och påskkärringar, men väldigt lite Jesus. Hans betraktelse är rolig, just för att igenkänningsfaktorn är så hög. Påskens stora berättelse är av så väldig natur att den är svår för en sekulariserad kultur att hantera utan att glida över i sidospår som leder bort från den verkliga bakgrunden.  

Den kristna tron är unik bland världens religioner, med sina djupa rötter i historiska fakta. Vi vet var den kristna rörelsen började. Vi vet vilka personer som var närmast inblandade, och vi vet vilka de avgörande händelserna var. Jesus blev korsfäst och avled efter att ha dömts till döden av den romerske guvernören Pontius Pilatus. Han begravdes i en klippgrav, vars plats var känd av både hans fiender och hans vänner.

För hans efterföljare framstod långfredagens skeende som något mycket värre än bara en episod i den långa serien om Jesusrörelsen. Det var slutet på en händelsekedja som de hoppats skulle vara en hjältehistoria, men som de med egna ögon fick se vändas i tragedi. De hade satsat på fel häst. Jesus dog en skamfull död, vilket visade att han inte var den efterlängtade Messias.

Allt var förlorat, Jesusrörelsen var slut.

Men vi som har glädjen att följa påskberättelsen i efterhand, vi vet att denna sorliga historia strax därpå skulle vändas i triumfernas triumf. Den rörelse som dog med Jesus på långfredagen hade två dygn senare bokstavligt talat väckts till nytt liv, och skulle med tiden växa till historiens största folkrörelse, som än i dag fortsätter växa över världen.

Tillvaron skulle aldrig mer bli sig lik efter att kvinnorna kom till graven på söndagens morgon och fann den tom. De blev också först att möta den uppståndne Jesus och först att bära det glada budskapet vidare. Inledningsvis blev de inte trodda, men den förunderliga sanningen gick snart upp även för de manliga anhängarna.

Regeringar kommer och går, riken föds och går under, men det allt annat överskuggande miraklet står fast genom alla tider. Genom det som skedde på påskdagens morgon får Jesu död en helt annan innebörd. Efter Uppståndelsen förvandlas korset från skammens symbol till den plats där Herrens lidande tjänare gav sitt liv för att sedan få det tillbaka.

Den gångna veckans bilder av det klart lysande korset längst fram i den raserade Notre-Dame förkunnar ett vittnesmål om just detta: Döden är inte slutet.

I morgon får hög som låg från alla länder och språk instämma i den tvåtusenåriga bekännelsen: Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!

Den rörelse som dog med Jesus på långfredagen hade två dygn senare bokstavligt talat väckts till nytt liv, och skulle med tiden växa till historiens största folkrörelse, som än i dag fortsätter växa över världen.

Viktig strid för livet har inletts i USA

Ledare Krig inleds inte alltid med en stor smäll. Ibland smyger de i gång, tills det en dag står klart att man står mitt i en stor strid. Det är en sådan...