Valrörelsen rullar på och förtidsröstningen har påbörjats. Det återstår alltså ganska kort tid att övertyga dem som fortfarande kan tänka sig att byta parti.
I valrörelser brukar ett parti ofta ta rollen som behaglig tuva i mitten där obeslutsamma väljare kan slå sig ner. Centern vill gärna ge intrycket av att vara detta parti, men när Annie Lööf nu satt sig stadigt i Magdalena Anderssons knä återstår inte längre något mittenalternativ. Och kanske blir det Centern själva som sitter med Svarte Petter när det politiska spelet är slut.
Valrörelsen har som väntat blivit en kamp om dagordningen. Oppositionen vill rimligt nog fästa uppmärksamheten på de stora samhällsproblemen – brottslighet, dödsskjutningar, energikris, där regeringens standardsvar lyder: ”Ge oss fyra år till, så ska vi minsann vända på stenar.”
Vänstersidan vill hellre föra bort debatten från de stora samhällsfrågorna och låta diskussionen handla om småsaker och formuleringar. Vem har åkt buss med vem? Vad stod det på bussbokningen? Och vilka negativa rubriker kan vi skriva om Ebba Busch just i dag?
En sund valrörelse handlar delvis om vad som gjorts tidigare, men framför allt om respektive sidas plan för att få landet att fungera, så att medborgarna kan leva och utvecklas i trygghet. Numera är det dessutom viktigt att informera väljarna om vilket politiskt läger ett parti hör hemma i och vilken roll de ska spela under kommande mandatperiod.
Och just på dessa områden framstår Centern som riksdagens mest svårfångade parti. Det är möjligt att händelserna råkar gå Centerns väg så att partiet når en valframgång, men det skulle också kunna barka helt åt skogen för partiet.
Annie Lööf spelar onekligen med höga insatser. Hon har satsat allt sitt politiska kapital på att markera avstånd från Sverigedemokraterna. Kanske lyckas hon; kanske får Centern bara ett lite sämre valresultat än 2018 och får gå in i regering med Socialdemokraterna – trots att Anne Lööf en gång i tiden lovade att hellre äta upp sin sko.
I så fall väntar först en skarp konflikt med Vänsterpartiet, som mycket väl kan bli större än Centern och därmed ställa stora politiska krav. Centern har dock vägrat allt samarbete med Vänstern, och svensk politik står då inför en olöslig ekvation, där två partiledare vägrar ge sig men där minst en kommer att tvingas göra det.
Om det målet nås knyts Centern också fast vid en socialdemokratisk politik under fyra år, med ytterligare väljarflykt som trolig utgång.
Risken är dock uppenbar att det kan gå illa för Centern redan i år. Svenska Dagbladet har sonderat Centerrörelsen och noterar att partiet undviker att sätta upp skyltar med Annie Lööf utanför storstäderna på grund av det massiva misstroendet mot henne på landsbygden.
Partiets upprepade ”nej-till-SD”-mantra har också gjort det svårt för väljarna att se Centerns egen vision. Partiledaren har predikat om den breda mitten, men denna tycks numera främst bestå av Centerns partikansli. Inte ens ungdomsförbundet är med på planen att regera med S.
Det blåser motvind i det gamla Bondeförbundet.
För ett år sedan var partiet starkt, fyra gånger större i opinionen än Liberalerna. Men när dessa nu har slagit sig ner i det borgerliga lägret och Centern gått in i det röda laget kan rollerna rentav kastas om. Om den senaste tidens kurvor fortsätter fram till valet skulle Centern till och med kunna bli riksdagens minsta parti.
Centerns vänstersväng skulle i så fall betraktas som en strategisk katastrof, och den tidigare helt ohotade Annie Lööf skulle tvingas avgå. Om drygt två veckor vet vi hur det har gått.