Man kunde tro att Sverige hade fått en ny ärkebiskop för en vecka sedan. Med stor frimodighet förkunnade Stefan Löfven (S) i Kyrkans tidning (22/6) att ”alla präster ska viga samkönade par”. Det finns förstås mycket att säga i själva sakfrågan, men det har redan avhandlats, både på ledarplats i Världen idag och annorstädes.
Men ärkebisk..., förlåt statsministerns, självsäkra svar på frågor om Svenska kyrkans lärosatser och andra interna angelägenheter vittnar även om den bristfälliga skilsmässan mellan kyrka och stat. DN:s ledarsida (26/6) liknade statsministerns beteende vid ”...en gammal pojkvän som sjutton år senare fortfarande inte har förstått att det är över.” Och Humanisternas Christer Sturmark förklarade ironiskt på Twitter att kyrka och stat ”...än så länge lever i nåt slags syndigt samboförhållande.”
Socialdemokraterna brukar ofta hävda vikten av att dra en skarp gräns mellan religion och offentlighet. Inför den socialdemokratiska kongressen i våras skrev 17 socialdemokrater på DN Debatt (24/3) och menade att det var dags för partiet att ”säga nej till religiösa friskolor”, som annars riskerar att ”indoktrinera” barn. En skola fri från konfessionella inslag beskrevs bland annat som ”det enda andningshålet i en annars kvävande tillvaro” och ”en fristad från religiös påverkan” för barn från troende familjer. Hela artikeln andas förakt för människors tro.
Beslutet på socialdemokraternas kongress blev också därefter. Varje skola ska enligt socialdemokraterna vara fri från konfessionella inslag. Religionen får hanteras privat, punkt slut.
Men här ryms en märklig dubbelhet, som vittnar om att det ytterst sett inte handlar om att skilja mellan religion och politik. För i så fall: borde inte socialdemokraterna vara precis lika noga med att befria kyrkan från politiska inslag, som de är att befria skolan från konfessionella inslag? Borde inte kyrkan vara ett ”andningshål” och en ”fristad” från politisk påverkan? Finns det inte en uppenbar risk för politisk ”indoktrinering”, när de politiska partierna styr kyrkan?
Och ändå är de båda fallen inte jämförbara. Fallet med de konfessionella skolorna handlar om att enskilda föräldrar ges rätt att, i enlighet med Europakonventionen, välja utbildning och undervisning som stämmer överens med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Fallet med Svenska kyrkan handlar om att de politiska partierna, med den ”icke aktivt troende” Löfven i spetsen, vill tvinga alla – inte minst präster som vill leva efter sin bibliska tro och kyrkans bekännelse – att agera mot sina samveten, alternativt lämna sina ämbeten. Socialdemokraterna vill alltså rensa ut de konfessionella inslagen (läs: bibel- och bekännelsetrogna präster) även ur kyrkan.
I själva verket handlar socialdemokraternas kidnappning av Svenska kyrkan om makt och politisk påverkan. ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget”, förklarar Löfven i intervjun med Kyrkans tidning. Hemska tanke. Socialdemokraterna ser helt enkelt Svenska kyrkan, med sina sex miljoner medlemmar, som en viktig plats för inflytande och påverkan. Där en sådan plattform finns ska de socialdemokratiska inslagen maximeras, och de konfessionella inslagen minimeras. Löfvens ”6 300 partivänner” (!) fungerar som garanten för detta.
I höstens kyrkoval, den 17 september, kan vi alla bidra till att befria kyrkan från politiska inslag. Du som är medlem i Svenska kyrkan kan välja att rösta på en icke-politisk nomineringsgrupp. Och du som inte är medlem kanske ska fundera på att snarast gå med i Svenska kyrkan, bara för att hjälpa henne bort från sin efterhängsne och kontrollerande före detta pojkvän, som inte tycks fatta att förhållandet är över sedan länge.