USA har i över två sekler utmärkt sig som ett land där den kristna tron spelat en huvudroll i samhällsliv och politik. Men på senare år har landet upplevt en sekulariseringsvåg som på flera sätt påminner om vad Europa tidigare gått igenom.

Andelen bekännande kristna i USA har fallit, och andelen som inte beskriver sig som tillhörande något trossamfund alls – de så kallade ”nones” – har ökat lika hastigt. 

Vissa har velat förklara den kyrkliga tillbakagången med att föregående administration i Vita huset skulle ha representerat kristendomen så illa att folk skrämts bort från tron. Men det är en svag förklaring. Kurvan ser två stora fall i andelen bekännande kristna: dels från 1992, dels från 2010, vilket därmed sammanfaller med när demokraterna Bill Clinton och Barack Obama inledde sina presidentperioder.

Detta är dock inte tillräckligt bevis på politiken som huvudförklaring till de senaste decenniernas sekulariseringsvåg. Men samtidigt påverkar politiken processer som formar samhället, och det är en rimlig hypotes att beslut från liberalt sinnade regeringar kan ha påverkat befolkningens syn på och praktiserande av sin tro.  

Kristendomens tillbakagång i USA tycks samtidigt ha skapat en känsla av ensamhet bland människorna. Kolumnisten Perry Bacon Jr i Washington Post är en av dem som beskriver hur han lämnat ett aktivt församlingsengagemang utan att finna en ny.

Han förklarar att han själv gled bort från både kyrkan och tron under coronapandemin, men att han nu upplever en tydlig brist i sin och familjens liv. Han saknar en plats där olika generationer kan få möta gemenskap, lära sig goda värderingar och finna en livspartner. Under uppenbar personlig frustration ger han det talande omdömet att ”ett kyrkoformat hål har formats i USA:s liv”.

Skribenten önskar att det skulle finnas andra arenor för gruppen ”nones”, som skulle kunna fylla människans behov utan att hon behöver aktivera sig i en församling.

Verklighetens facit är dock bistert: Flera länder har försökt lansera gudlösa varianter på kristna samlingar, men dessa har inte lockat många. En gudstjänst utan Gud saknar en helt central ingrediens, vilket också avspeglas i deras oförmåga att fylla människans djupaste behov.

Den kristna kyrkans uppdrag kan enbart utföras om hon tar sin unika kallelse på allvar och vågar tro att det egna budskapet kan möta människans hela behovstrappa. Det tycks finnas ett hål i både individer och kulturer som bara Gud kan fylla. Och då behöver kyrkan ta det ansvar som ingen annan instans i samhället kan ersätta.