På nyordslistan 2019 fanns deplattformering, ett ord hämtat från engelskans ”deplatforming”. Det används om aktioner som syftar till att tysta människor och få bort dem från de plattformar de använder för sitt budskap. Företeelsen är vanlig vid universitet i USA och England. Där har många föreläsare stoppats av upprörda studenter eftersom de inte delar studenternas åsikter.
Dessvärre har ordet visat sig vara aktuellt i Sverige också under 2020. De senaste veckorna har bjudit på två exempel.
Mats Skogkär är journalist och ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet och som i början av juni hastigt omplacerades. Han hade skrivit något förgripligt på sitt privata Twitterkonto och då började drevet gå. Skogkär måste bort, vilket också skedde.
Alexander Bard är provokatör och fram tills nyligen medlem av juryn i TV4:s program Talang. Men inte nu längre. En provocerande tweet gjorde det omöjligt för TV4 att ha honom kvar i juryn.
Det är inte förvånande att Skogkärs och Bards twittrande väckte uppmärksamhet. Båda var omdömeslösa kommentarer om protesterna efter George Floyds död. Men i stället för att följa upp deras tweet med seriös debatt – både om sakfrågorna och om hur vi bäst kan samtala om dem – drog det stora känslosvallet i gång. Ilska, upprördhet och krav på avgång.
Deplattformering motiveras utifrån en demokratisk grundsyn. Det handlar om att värna människovärde och jämlikhet, och det är ju bra. Men samtidigt som deplattformering motiveras som ett försvar för demokratin riskerar en sådan attityd att på sikt undergräva just det man försöker försvara, nämligen den demokratiska grundsynen.
Ett öppet samtalsklimat där vi – utan rädsla för repressalier – kan pröva tankar, formulera åsikter och utmana konsensus är avgörande för demokratin. Det gäller också obekväma åsikter, provocerande åsikter och åsikter med en förkrossande majoritet emot sig.
Men det är inte bara friheten att få uttrycka sig som är viktig, utan också samtalet och meningsutbytet. Att vi kan bryta våra tankar mot varandra, försöka förstå och lära av varandra och komma till klarhet över vad vi är överens om – och var våra övertygelser skiljer sig åt. Det är verkligen viktigt att våga ta debatten!
Vänsterpartisten Ali Esbati skrev 2009 en uppmärksammad artikel med det motsatta påståendet: ”Våga vägra ta debatten”. I artikeln syftar det på debatten med högerpopulismen. Tyvärr har den inställningen sedan förts över till många andra frågor, med förödande resultat.
Framväxten av sociala medier är tveklöst en enorm tillgång. Men när det gäller samtal och debatt har de en nattsvart baksida. Dialog ersätts av höjda röster, förakt och personförföljelser.
I stället för att ta debatten attackerar man personen. I stället för att gemensamt försöka utröna vad som är sant anklagar man sin meningsmotståndare för att vara ond – och därför inte längre värdig en offentlig plattform. I stället för att formulera argument agerar man åsiktspolis och definierar vem som är icke-hedervärd och därför kan utsättas för hetsjakt.
En ideell förening, ett politiskt parti eller en kristen församling har förstås rätt att själva bestämma företrädare och talespersoner och sätta gränser för vad de kan kommunicera. På samma sätt har tidningar och tv rätt att själva bestämma över medverkande; det är inte det frågan gäller. Frågan är hur självständigt de i dag kan göra det.
Om de nyckfulla dreven på sociala medier – våra dagars pöbelvälde – får idka utpressning, hota människors arbete och därmed sätta gränser för vad som får sägas och hur det får sägas, då är vi illa ute.