Överge inte visheten och den kommer att bevara dig. Älska den och den skall beskydda dig.
Ordspråksboken 4:6

Världen idag

Peter Watson beskriver i sin bok – med viss förvåning – att forskningen entydigt visar hur religionen verkar vara välgörande för människan på i stort sett samtliga plan: hälsa, allmän lycka och livslängd, men också genom att minska brottslighet och drogmissbruk. Foto: Pixabay

Ateisterna förkunnar trons återkomst

Ledare · Publicerad 00:00, 9 jan 2019

Det var sannerligen inte lätt för dem som under 1900-talet ville bevara kristen tro och kristna värden i samhället. I stället tvingades de se hur en religionsfientlig agenda vann slag efter slag. Den här utvecklingen har fått mer än en kristen att deppa ihop, se slaget förlorat eller huka sig i sina kapell i avsikt att rädda vad som räddas kan.

Men kanske kan vår tid bli en oväntad renässans för tron? Mycket tyder faktiskt på det.

En av fjolårets mest tankeväckande böcker var det sekulärhumanistiskt inriktade förlaget Fri tankes tegelsten Den gudlösa tidsåldern. På 600 sidor går historikern Peter Watson igenom de personer och strömningar som ledde ateismens segertåg i västvärlden från mitten av 1800-talet och framåt.

Men det finns också passager i boken som vittnar om att gudlöshetens förväntade slutseger verkar dröja. Ja, rörelsen tycks till och med vara på en oväntad reträtt.

Varje tidsålder kännetecknas av en uppgångsfas, en tid i zenit och därefter en nedgång, där tidsåldern stegvis ersätts av en ny. Peter Watson skriver öppet att sekulariseringen nådde sin höjdpunkt under 1960- och -70-talen, men att västvärlden därefter tagit en annan riktning än religionens kritiker räknat med.

Det verkligt intressanta i den här boken är inledningen, där Watson går igenom ett flertal tecken på att ateismen visat sig otillräcklig som bärande berättelse och därför hamnat i tillbakagång, samtidigt som religionen visar alla tecken på att återkomma i världen. Här noterar författaren också det välkända faktum att traditionella samfund visserligen förlorar anhängare, medan det är evangelikala och karismatiska kristna samfund som växer.

Men Watson beskriver inte bara Guds återkomst i världen, utan också – med viss förvåning – att forskningen så entydigt visar hur religionen dessutom verkar vara välgörande för människan på i stort sett samtliga plan: när det gäller hälsa, allmän lycka och livslängd, men också genom att minska brottslighet och drogmissbruk.

Om bokens inledning är högintressant kan inte detsamma sägas om dess avslutning. I ett försök att ändå finna ett värde i ateismen, förirrar sig Peter Watson in i resonemang om hur mänskligheten kanske ändå kan hitta någon slags mening eller väg i en värld utan Gud.

Dessa tankar blir dock ganska tunna i mötet med verkligheten, och författaren erkänner att även om människorna fått det bättre i materiell mening, har de ändå inte blivit lyckligare än tidigare. Han tvingas medge att den gudlösa tidsåldern brister i åtminstone tre centrala mänskliga behov: gemenskap, moral och mening. Dessa faktorer behöver en annan världsbild för att hålla hela vägen.

Den här boken är extra intressant, eftersom den kommer från just den sida som länge förkunnat religionens underlägsenhet och snara död. Samtidigt målar den upp ateismens brister lika tydligt som den främste kristna apologet skulle ha gjort. Watsons analys kan därför vara till lärdom inte bara för gudsförnekare utan också för kristna.

Om nu ateismens epok faktiskt har förlorat sitt momentum och är på tillbakagång, uppstår frågan om vilken tidsålder som ska ta dess plats i den kultur som allt oftare beskrivs som ”postsekulär”. Islam hymlar inte med sina ambitioner att bli den nya samlande kraften i sekularismens spår. En annan tänkbar väg är att människor stänger ögonen för de stora frågorna och låter sig förföras av bröd och skådespel.

Men en tredje möjlighet är att kristenheten – precis som i Romarrikets slutfas – skulle samla mod och kraft att lyfta sig ur sin trängda position, och bli den rörelse som kan forma och bära nästa epok i historien.

En tredje möjlighet är att kristenheten – precis som i Romarrikets slutfas – skulle samla mod och kraft att lyfta sig ur sin trängda position, och bli den rörelse som kan forma och bära nästa epok i historien.

USA slutar att kalla Golan för ”ockuperat”

Mellanöstern. I sin årliga rapport om mänskliga rättigheter använder USA:s utrikesdepartement nu för första gången inte ordet ockuperat om Gaza, Västbanken och...

KD-ledaren öppnar för samtal med SD

Politik. Kristdemokraternas partistyrelse har beslutat att partiet ska kunna samtala med samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna och...

En skammens vecka i FN

Israelkommentar Vad förenar skurkstater såsom Kuba, Iran, Nordkorea och Venezuela? De senaste åren har representanter för bland annat dessa regeringar samlats i...